Nu har jag precis läst ut boken Sluta älta och grubbla - lättare gjort med kognitiv beteendeterapi av Olle Wadström. Jag hittade den hemma hos en kompis för några veckor sedan (hon jobbar utifrån den tillsammans med sin psykolog) och tyckte att den verkade bra, så jag köpte ett eget exemplar. 

 

Oro, ältande och grubbel är en väldigt stor del av min tillvaro - vilket det väl är för alla med social fobi. Både innan, under och efter en social situation pågår ältandet - innan analyserar jag hur det kommer gå, under analyserar jag hur det går och efter analyserar jag hur det gått. Det är ett ständigt pågående ältande. Och i mitt fall är ältandet inte enbart kopplat till min sociala fobi - jag lider även av beslutsångest, förväntansångest och allmänt vardagsältande av diverse situationer (jag tänker som bekant alldeles för mycket och överanalyserar sönder allting). Alla dessa olika former av ältande tas upp under egna rubriker i boken, men det framhålls samtidigt att ältandet är detsamma oavsett form och situation. 

 

Jag fann det särskilt givande att läsa om olusttankar och tröstetankar och den "tennismatch" som pågår mellan dem inne i hjärnan vid ältande. För mig har det alltid känts självklart att obehagliga tankar och känslor ska bemötas med lugnande motargument, antingen som jag tänker ut själv eller (om det inte hjälper) som jag får genom bekräftelse och återförsäkran från omgivningen. När min ångest blir så stark att jag inte kan hantera den själv söker jag i princip alltid yttre bekräftelse och återförsäkran från personer i min omgivning, vilket oftast leder till omedelbar ångestdämpning. Men jag fortsätter ju göra likadant nästa gång...och nästa gång...och nästa gång. Självklart inser jag att detta är problematiskt, jag har bara inget annat sätt att hantera det på. 

 

När jag läser om dessa lugnande motargument (i boken kallade tröstetankar) blir det också väldigt tydligt att de är en del i ältandet och i att vidmakthålla problematiken. Den så kallade tennismatchen i hjärnan, som inleds med att en olusttanke skickas iväg över nätet, kan ju bara fortsätta om en tröstetanke skickas tillbaka över nätet - så att en ny (ännu värre) olusttanke kan skickas tillbaka, som i sin tur besvaras med en ny tröstetanke...och så fortsätter det i all oändlighet. För hur skönt det än är att bli lugnad och "tröstad" så håller effekten bara i sig en kort stund, och sedan hittar ju den kreativa hjärnan på nya orosaspekter som kräver nya lugnanden (eller samma, men igen och igen). Men om olusttanken inte besvaras med en tröstetanke så kommer det ju ingen "boll" tillbaka över nätet som kan trigga en ny olusttanke...och då upphör ältandet. Väldigt förenklat, men det är kontentan av det hela. 

 

Beskrivningen av den här "tennismatchen" fungerade väldigt illustrativt och klargörande för mig. Det gjorde även den i boken förekommande SORK-analysen (även om O:et hoppats över) av hur ältande fungerar och vad som driver det. Analysen gjorde tröstetankarnas destruktiva roll i det hela väldigt tydlig för mig. Tröstetankarna är angenäma, men olusttankarna är en förutsättning för dem...och drivkraften att sluta med de sistnämnda är inte lika stark som önskan att få uppleva de förstnämnda. I boken jämförs detta med att köpa för små skor och genomlida att ha dem på sig - för den sköna och befriande känslan när en sedan får ta av sig dem. Ännu ett illustrativt exempel på hur ältandet fungerar och vidmakthålls. Belöning som en följd av lidande. 

 

Jag blev både förskräckt och provocerad av bokens lösning på ältandeproblematiken - att sluta med tröstetankar helt och hållet. För hur dämpar jag ångest om jag inte får göra någonting för att dämpa den?! Det handlar förstås om utsläckning, att sluta göra sådant som förstärker och vidmakthåller ångesten...även om det är skitsvårt och totalt går emot de egna instinkterna. Att stå ut med att ha jobbiga tankar, att acceptera deras närvaro, att inte agera på dem på något sätt, att bara låta dem vara där... För det är inte förrän en slutar kämpa emot dem som de kommer försvagas eller försvinna. 

 

I boken gås det igenom olika förklaringar, exempel och tekniker kring ältande. Och om du lider av ältande (med eller utan social fobi) rekommenderar jag dig att läsa den. Men som med alla självhjälpsböcker är det förstås en förutsättning att du befinner dig en bit "ovanför ytan" och inte är totalt nere i mörkret - för då vet jag av egen erfarenhet att det inte är särskilt fruktbart att arbeta med självhjälpsböcker (åtminstone inte utan stöttning av en duktig psykolog eller liknande). 

 

Budskapet i och syftet med den här boken får mig förresten att tänka på två låtar - "Life Support" från RENT och Taylors "I Forgot That You Existed". Och där tänker jag mig väl att "Life Support" representerar den nyfikna och hoppfulla men fortfarande lite skeptiska inställningen inför att börja jobba och tänka på det här sättet, och "I Forgot That You Existed" som den totala lättnaden när en väl lyckats. Så jag avslutar inlägget med dessa två låtar...