En av tränarna märkte nog att jag blev uppstressad av att försöka komma ihåg alla moment och göra allting rätt, för hon ställde sig precis bredvid mig vid ett tillfälle och sa skämtsamt att nu skulle hon stå där medan jag sköt och kontrollera att jag gjorde allting perfekt. Jag skrattade lite nervöst till svar och kände hur Duktig Flicka-syndromet mattades av lite.

Min nyfunna bågskyttekompis (som jag förresten dristat mig till att skicka en vänförfrågan till på Facebook sedan vi sågs sist - och som till min lättnad och glädje accepterat denna förfrågan) höll med mig om att det kändes svårare ikväll än tidigare lektioner. Vi hade inte sällskap hem ikväll, för hon var lite sjuk och valde därför att ta bussen istället för att gå. Det gjorde mig både besviken och lättad på en och samma gång - Ångestmonstret var nöjt förstås, men den modigare delen av mig hade uppskattat en pratstund på hemvägen.

Skadan från förra veckan är förresten nästan helt läkt nu. Eventuellt kommer jag få ett par nya märken efter ikväll, men inte alls lika hemska som det från förra veckan. Ikväll fick jag nämligen låna ett ordentligt, långt armskydd redan från början. 👍