Dagens samtal med psykologen var riktigt jobbigt. Meningen var att vi skulle fokusera på interoceptiv exponering, men det hela mynnade ut i en diskussion (eller ja, det var ju mest hon som pratade medan jag satt och grät) om min djupa rädsla för att göra fel, om hur jag låser mig och går in i negativa tankar om att jag inte kommer klara av situationen och därför låter bli att ens försöka och hur det agerandet bekräftar för mig själv att jag är värdelös och misslyckad och inte kan. Och hon poängterade att de tankarna inte kommer för att det är sant att jag är dålig - de kommer för att jag är rädd, som ett skydd mot det som känns hotfullt. För att det är lättare (och mer vant) att gå in i nedstämdhet och känslor av misslyckande än att faktiskt våga prova att göra det som känns läskigt (och ovant). Hon sa att det är dags att jag byter ut de dömande tankar jag har om mig själv mot snälla och medkännande tankar, att jag ska tala till mig själv så som jag skulle tala till någon jag tycker om. Att se mig själv utifrån och ge mig själv utrymme och medkänsla. Jag ska öva på att uppmärksamma situationer då jag gör "fel" och andra bemöter mig med värme, att faktiskt ta till mig deras genuina reaktioner och inte lita mer på den inre negativa rösten. 

 

Hon sa en massa bra saker, men jag kommer inte ihåg allt. Jag var väldigt långt inne i mina egna negativa tankar medan hon pratade så jag var inte särskilt närvarande. Och nu när jag sitter och tänker tillbaka på samtalet stiger tårarna i ögonen igen och jag glider mer eller mindre tillbaka in i den ångest jag upplevde då. Så jag tror att jag slutar skriva nu innan jag blir alltför ledsen (vilket förmodligen klassas som ett säkerhetsbeteende, men det skiter jag i just nu).