Igår kväll var jag på premiären av årets uppsättning av den underbara musikalen Atlantis och eftersom det är en av mina absoluta favoritmusikaler och det är hela åtta(!) år sedan den sattes upp här senast så var jag minst sagt exalterad igår kväll. Och nu i eftermiddags, när jag såg om den med syrran. Och det kommer jag även vara nästa lördag, när jag ser den en tredje gång. 😉 (Ja, jag bokade biljetter till samtliga tre offentliga föreställningar sisådär fyra minuter efter att biljetterna släpptes - och hyser lite halvseriösa planer på att försöka ta mig in på de mellanliggande skolföreställningarna också, men det kommer jag förmodligen varken ha tid eller mod till.)

Jag. Älskar. Atlantis. 😍

Efter gårdagskvällens gåshudsframkallande föreställning gick jag raka vägen till den priderelaterade festen jag blivit inbjuden till. 🏳️‍🌈 Jag var nervös såklart, och den känslan övergick i regelrätt panik när jag klev in i köket och fann fullt med folk runt köksbordet varav tre främlingar. Jag vinkade en liten skärrad hälsning och flydde till badrummet. Väl där ville jag inte gå ut igen, det var så ensamt och tryggt därinne, men jag tog mod till mig och återvände till köket. Jag blev anvisad en ledig stol och när jag satt mig sträckte främlingarna fram sina händer för att hälsa på mig och jag var så uppstressad att jag glömde bort deras namn i samma ögonblick som de sa dem.

Jag slappnade av lite mer vartefter, så avslappnad jag nu kan bli på en fest. Jag deltog en del i samtalen, drack glas efter glas med vatten och knaprade i mig lite chips. Jag drack ingen alkohol, jag dansade inte och jag klängde inte på någon. Jag satt mest på en stol och såg mig omkring och log. Jag hoppas att de inte tyckte att jag var tråkig. Själv hade jag i alla fall jättetrevligt. Så trevligt att klockan hann passera ett(!) på natten innan jag bröt upp för att gå hem. Och jag väntade tills några andra sa att de skulle gå, jag tycker att det är jobbigt att själv påkalla uppmärksamheten och meddela att jag ska gå hem men om någon annan gör det så hakar jag gärna på.

Jag var lite rädd för att gå hem själv genom stan mitt i lördagsnatten, men när jag väl kom ut på gatan kändes det rätt okej. Det var ganska mycket folk ute och glad stämning. Jag skyndade mig hem med mamma i telefonen, och det gick bra. Somnade glad och vaknade glad - om än i ett tillstånd som påminde om bakfylla. Så himla trött, så himla ont i huvudet, så himla allmänt eländig. Men det var det värt. 💖