Teatern var jättebra. Både djup och rolig och smärtsam och förvirrande. Ett lyckligt slut är himla viktigt för mig, så det kändes lite jobbigt att det var så öppet, outklarat och förvirrande. Men samtidigt KUNDE ju detta faktiskt inte sluta lyckligt, det var för mycket svek i vägen som ingen med minsta gnutta självbevarelsedrift skulle kunna acceptera att bortse från. Knivig avvägning. 🤔

Denna Shakespeares förmodligen första pjäs hade i den här uppsättningen förlagts till 1960-talets Italien. Det var en intressant konvertering och den fungerade faktiskt, även om en del sätt att resonera och agera kändes liiite ålderdomliga (men sådant kanske ligger kvar hos adeln, vad vet jag). 😉

En av de första personerna jag mötte när jag kom dit (i extremt god tid som vanligt) var ett av objekten för mitt extrema fangirlande. 😍 En av huvudpersonerna från mitt älskade La Cage aux Folles stod plötsligt framför mig och hälsade med ett igenkännande leende. Och jag blev sprudlande glad och skulle vilja både kramas och prata i all evighet. Istället försökte jag undvika att få ögonkontakt med honom under resten av kvällen efter det. Kändes jättedumt. Gaaahh, varför har det fungerat så bra att interagera med random främlingar idag, men när det gäller någon jag känner igen, beundrar och verkligen VILL prata med, då går det inte alls. 😒

Men jag får en ny chans i samband med föreläsningen imorgon eftermiddag och då ska jag verkligen försöka ta den. 👍

---

Tänker du skriva en kommentar?

Vad gullig du är! Jag blir jätteglad när jag får trevliga kommentarer.

Observera att alla kommentarer granskas innan publicering. Olämpliga kommentarer, såsom mobbning och spam, kommer inte att publiceras.


Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: