Usch. Dagen som började så bra slutade i tårar. Återigen är jag sådär trött och uppgiven. Och nu när jag har gråtit har jag ont i huvudet också (och det hjälper inte med värktabletter). Suck. Det är så mycket som är jobbigt och tungt och hemskt...varför kan det inte bara få vara bra?! 

 

Det känns dock lite lättare nu än vad det gjorde för några timmar sedan. Jag har pratat med mamma, lagt pärlplattor och lyssnat på Westlife (det sistnämnda får väl nästan betraktas som freudiansk regression). Nu ska jag snart sova. Hoppas att morgondagen bjuder på lite ljusare sinnesstämning (och en återgång till Taylor-lyssnande).