Idag har jag ont överallt. Det är förmodligen sviter efter gårdagens 80-årskalas, men om det handlar om träningsvärk efter allt kånkande och bärande eller om det är ett resultat av Ångestmonstrets bärsärkagång är jag lite osäker på.

 

Det var typ 25 personer där och jag kände bara ett fåtal. Jag var där några timmar innan kalaset började tillsammans med familjen och hjälpte till att göra i ordning lokalen och maten, och under den tiden kände jag hur Ångestmonstret började rumstera inom mig - för att freaka ut fullständigt när det började välla in främmande människor i lokalen och hälsningsproceduren tog sin början.

 

Plötsligt kom det fram en gubbe till mig. Men innan han hann tala om vad han hette kom han av sig och stirrade på min mage och frågade om jag var gravid(?!). När jag pafft svarade att jag inte var det ville han inte tro på det, han stod på sig och hävdade att det såg ut så och så tog han sig friheten att känna på min mage. Jag blev helt gråtfärdig och låste in mig på toaletten.

 

Stod och snyftade framför spegeln och kände mig ful och fet, försökte bulimispy i handfatet men lyckades inte (jag hatar att spy, så det blir nog aldrig någon bulimiker av mig). Ville genast rusa hem och ge fan i hela kalaset, men kände att jag inte kunde göra så mot födelsedags"barnet" och familjen som lagt ner så mycket arbete för att det skulle bli en bra dag.

 

Torkade tårarna, återvände till kalaset och ägnade resten av eftermiddagen och kvällen åt att hjälpa till i köket, äta små portioner av maten, undvika gubbjäveln i största möjliga mån och försöka att inte se alltför dyster ut. Men 80-åringen var helnöjd med dagen, familjen var jättegullig mot mig och berömde mig för mina insatser (och informerade mig om att gubbjäveln alltid varit en elak typ som kan slänga ur sig helt sjuka saker) och jag kunde triumferande konstatera att Ångestmonstret inte lyckats få mig att fly den här gången heller. Och någon gång framåt nattkröken stupade jag i säng och somnade utan Imovane.