"Panik och social fobi - men klarar spritresor", löd en av Göteborgs-Postens rubriker igår. Jag blev enormt provocerad när jag såg den här rubriken. Men inte av den anledning som rubriksättaren förmodligen hade som syfte. Nej, det som upprör mig är ifrågasättandet.

 

Jag har fått kämpa - och får fortfarande kämpa - så vansinnigt mycket för att bli tagen på allvar när det gäller mina problem. En kommentar jag ofta möts av är just i den här stilen - "om du klarar det DÄR så borde du klara det HÄR också". Alltså precis det som den här rubriken signalerar. Ifrågasättande.

 

Artikeln som följer på den uppeggande rubriken räknar upp ett antal fall där personer med olika typer av ersättningar från Förskingringskassan blivit ertappade i kontroller när de deltagit i bussresor och köpt sprit utomlands.

 

 

OMG, gimmie a break!!!

 

För det första. Är det verkligen så konstigt om personer som är arbetslösa, kanske inte ens arbetsföra, och lider av olika psykiska och/eller fysiska problem och förmodligen blir alltmer deprimerade av att ständigt känna det utanförskap som livet utanför arbetsmarknaden innebär - är det verkligen konstigt om de känner ett behov av att ta till sprit?!

 

För det andra. Morot är tusen gånger mer effektivt än piska. Att slussas runt mellan olika - mer eller mindre meningslösa - arbetsmarknadsåtgärder utan några större utsikter till fast jobb bara för att myndigheterna vill försköna arbetslöshetsstatistiken kan knappast vara motiverande för någon. Liksom, vad får individen ut av det?! Nää, fram med morötterna, säger jag!

 

Jag kan få råångest när jag ska kliva på stadsbussen eller spårvagnen här hemma i Norrköping - men förra året klev jag självmant ombord på ett flygplan och åkte till andra sidan jordklotet. Hur fan gick det till? undrar ni kanske nu (och det var det somliga som tjurigt muttrade då också). Grejen är den att jag hade en enormt stark drivkraft för att göra den där resan till Kalifornien. Jag skulle få tillbringa en hel vecka i min drömstad San Francisco, och jag skulle få gå på mitt livs allra första Taylor Swift-konsert i Los Angeles. Det drällde alltså av saftiga morötter för mig till att kliva på det där planet. Hur ofta gör det det när man ska kliva på stadsbussen?

 

Med detta sagt vill jag bara konstatera att det inte alls är konstigt att någon med panikångest och social fobi klarar av att göra en spritresa trots att hen inte klarar av att åka kollektivtrafik. Det finns helt enkelt något som sporrar personen till att göra den ena resan, men inte den andra. (Nu börjar detta låta som någon spritförespråkande och kollektivtrafikskritisk kampanj, men det är det verkligen inte - by the way så är jag nykterist och åker faktiskt kollektivt lite då och då, även om jag föredrar att gå).

 

 

Och för det tredje. Vad i HELVETE är detta för sparka-på-dem-som-redan-ligger-fasoner?! Arbetslösa personer med psykiska problem...tror ni inte att de (vi - för jag har själv varit arbetslös med psykiska problem, nu är jag tack och lov anställd med psykiska problem) har det tillräckligt jobbigt som det är, utan att ha den snokande Förskingringskassan up in the ass?! Och på vilket sätt bidrar denna häxjakt i media till att förbättra situationen för någon av de berörda?

 

Psykiska problem är inte statiska. Mycket beror på dagsform - något jag klarar av hur bra som helst idag kan verka helt omöjligt att genomföra imorgon och tvärtom. Om någon med social fobi nu satt sig på en buss och åkt utomlands för att köpa sprit - fine, heja den personen i så fall! Vilken stor bedrift, vilket enastående mod, vilken enorm personlig seger! Detta är något som verkligen borde uppmuntras (bussåkandet alltså, inte spritköpandet) istället för att leda till hot om att ompröva personens rätt till sjukersättning.

 

Hm. Nu börjar detta inlägg bli ganska långt - och jag börjar bli ganska trött - så nu tar vi och avslutar med en peppande låt och går och lägger oss, tycker jag. Natti!