När jag kom och gick över Körsbärsdalens innergård imorse så såg jag genom fönstret att det var en städerska inne i trapphuset. Och då tvärstannade jag och övervägde under något panikslaget ögonblick att gå därifrån. För det brukar aldrig vara någon annan än jag i hela byggnaden så tidigt på morgonen, jag är inte alls van vid att träffa andra människor i den situationen. Så jag var verkligen inte inställd på det.

 

Men så skärpte jag till mig, för jag måste ju faktiskt sköta mitt jobb, och så gick jag in genom porten. Hon höll på och skurade trappan, så jag slängde ur mig en snabb hälsning och skyndade fram till hissen. Det kändes himla slappt att ta hissen upp till andra(!) våningen, men jag kunde ju inte klampa uppför trappan där hon precis hade städat och gjort fint heller! Dessutom är det ganska trångt i trappan, så jag gillar inte riktigt att behöva passera någon där.

 

Jag var rädd att hon skulle hinna nerför alla trappstegen innan hissen hann komma ner till bottenplan, och jag oroade mig för vad jag i så fall skulle göra. Småprata med henne? Men det skulle bara bli konstlat, jag skulle inte komma på något bra att säga. Ångest! Flytta på mig så att jag inte stod i vägen? Men det kanske skulle verka nedlåtande. Ångest! Strunta i hissen och gå uppför trappan istället? Fast då skulle det ju verka konstigt att jag inte gjort det innan. Ångest!

 

Gaaahh!! Men som tur var hann hissen före henne, så jag tumlade in i den och åkte upp till Körsbärsdalen. Och sedan kunde jag ta mig samman och börja arbetsdagen.