Jag missade ju en förhandsvisning av en film när vi var i San Francisco. Nu har jag varit och sett den filmen. Jag fick ett ryck för några timmar sedan och kände helt plötsligt att jag ville gå på bio. Så jag kollade upp vilka filmer som går idag. "Åh, Blue Jasmine börjar om femtio minuter - på med skorna och iväg till Filmstaden!" Jag undrar om det är riktigt normalt att vara så impulsiv.

 

Ångestmonstret tyckte helt klart illa om mitt handlande. Jag var stirrig som fan när jag gick in i byggnaden och fram till kassan, och inte blev det bättre av att det kändes som om tjejen i kassan tyckte att jag betedde mig konstigt och dessutom verkade tycka synd om mig för att jag gick på bio alldeles ensam. Då ville jag bara springa därifrån. Jag tog min biljett och tackade och smet runt hörnet och ringde syrran. Sedan gick jag tillbaka och stod i ett hörn och spelade Wordfeud och fixerade blicken vid mobilskärmen och tyckte att det kändes som om alla stirrade på mig och tyckte att jag var konstig.

 

Jag har gått i tillräckligt mycket terapi för att även i en sådan ångestladdad situation känna igen de klassiska tecknen på socialfobisk tankeläsning. Jag vet att jag inbillar mig att hela världen kretsar kring mig och att alla som ser mig tänker något negativt om mig - och jag vet också att det bara är inbillning. Och därför kände jag att jag kunde hantera situationen. Jag visste vad som hände och varför det hände - och jag visste att det inte var något farligt.

 

Väl inne i biosalongen kunde jag konstatera att jag sänkte medelåldern i publiken ganska så rejält (de flesta övriga besökare såg ut att klara kriterierna för pensionärsrabatt med råge). Och när filmen väl började insåg jag varför. Det var ett sådant där tungt relationsdrama med en hel del meningslöst babbel, långsam handling och utan något riktigt slut - allting bara återgick till hur det var från början liksom.

 

Jag antar att det är sådana saker man ska kolla upp INNAN man sätter sig i biosalongen...men för mig räckte det liksom att filmen utspelade sig i San Francisco - det var allt jag behövde veta för att vilja se den. Och det var väl i princip det faktum som gjorde att jag inte spydde totalt på filmen utan bara blev lite smått irriterad. Det var jättehäftigt att känna igen miljöer och atmosfärer, att veta vilket kvarter - och vilken typ av kvarter - något ligger i bara genom att höra gatuadressen. Och en del miljöer och detaljer gjorde mig så sprudlande lycklig att jag bara ville återvända till San Francisco nu nu NU.

 

För att sammanfatta det hela...jag är glad över att jag gick på bio idag. Det är jag faktiskt.