Läser avhandling om genus och funderar över min egen femininitet. Det känns som om jag blir mer och mer "tjejig" hela tiden. Bara en sådan sak som att jag igår köpte en rosa tröja med söta små hjärtan på - det skulle jag aldrig ha gjort för några år sedan! Ännu mer chockerande blir det väl när jag avslöjar att den här tröjan fanns i svart också - men att jag inte ens brydde mig om att prova den svarta eftersom jag visste att jag ville ha den rosa.

 

Varför väljer jag att konstruera genus på det sätt jag gör nu och varför valde jag andra sätt tidigare? Är det för att jag blivit säkrare i mig själv, typ kommit till insikt om att "det är okej att vara flickig även om man är flata"? Är det för att jag mår bättre psykiskt nu än vad jag gjorde tidigare som jag gått från att digga dödskallar till att dyrka körsbärsblommor? Jag uppskattar numera ljusa och söta saker framför mörka och deppiga. När blev det så?

 

I stunder av konspiratoriskt tänkande får jag för mig att det beror på mina mediciner. Mina antidepptabletter har de facto en avsexualiserande bieffekt som jag misstänker har fått mig att (på vissa plan) retirera till något slags oskuldsfullt småflicksstadie. Och resultatet blir en strid ström av Hello Kitty, rosa, fjärilar, blommor och annat puttinuttigt.

 

Nåväl. Vi behöver väl inte gräva så djupt i detta kanske. Det är som det är och jag kan inte direkt säga att jag vantrivs. Jag tycker att jag har det bra - om än väldigt stressigt, men det har ju inte med det här att göra. Eller så är det just det det har! Jag tänker på Japan (jag tänker väldigt mycket på Japan nuförtiden) där alla är så himla seriösa och ambitiösa hela tiden...där behöver de Hello Kitty och annat puttinuttigt som kontrast till den hårda prestationskulturen de lever i. Det kanske är likadant för mig?

 

Ja ja...det är väl en kombination av allt möjligt, antar jag. Och vi behöver som sagt inte grotta ner oss alltför mycket i det. Men jag tycker det är intressant att fundera över sådana här saker.