Igår flyttade två flickor in i lägenheten intill min. Jag mötte dem i källaren (jag hade tvättstugan igår kväll), där den enas pappa stod och ryckte i en låst dörr i tron om att det var tvättstugan. Jag tänkte bara pipa fram ett litet "hej" och smita tillbaka upp till lägenheten. Men de ropade tillbaka mig, och så fick jag visa dem var tvättstugan egentligen ligger - i andra änden av byggnaden, bortom en lång radda katakombliknande källargångar. De var alla tre översvallande tacksamma och när vi kom tillbaka upp i trapphuset presenterade de sig som mina nya grannar och vi skakade hand och jag kommer självklart inte ihåg vad de sa att de hette för jag var som vanligt alltför fokuserad på mig själv. Jag var liksom tvättstugeklädd - prickigt linne, omatchande mönstrade pyjamasbyxor, ingen behå, tofflor som håller på att falla sönder och samman och som jag borde ha kastat bort för flera år sedan - och inte alls i skick att stifta nya bekantskaper. Dessutom hade de en liten hund som svassade runt benen på oss - och hundar har jag alltid varit rädd för, oavsett storlek.

 

Efteråt, när jag var "i säkerhet" inne i lägenheten bombarderades jag av olika tankar och känslor. Jag stod och tittade på mig själv i helfigursspegeln och undrade hur fan jag kunnat gå utanför dörren i denna trashiga outfit. Jag körde konversationen i repris om och om igen inne i huvudet och analyserade allt jag sagt och gjort och vad jag kanske borde eller inte borde ha gjort annorlunda. Jag undrade vad de tyckte om mig och kom fram till att det förmodligen var något negativt. Och mitt i allt detta kände jag en viss stolthet över att jag åtminstone klarat mig igenom situationen och att jag kanske kanske ytterst kanske gjorde ett någorlunda okej första intryck. Och insikten om att flickorna förmodligen är ett par gjorde mig alldeles lycklig (flatpopulationen i trappuppgången ökade med ens markant), men även lite sorgsen eftersom jag mindes att även L och jag var sådär unga och lyckliga när vi flyttade ihop - och jag kan bara hoppas att det går bättre för de här flickorna än för oss.