Igår tog jag äntligen mod till mig och gick in i frisörsalongen. (Applåd på det, tack.) Jag förväntade mig förstås att få en tid nu genast omedelbart meddetsamma, men killen i receptionen sa att jag inte kunde få någon förrän några timmar senare - alternativt idag. Så jag tog idag. Jag blev tvungen att gå tidigare från jobbet, för i det stirriga tillstånd jag befann mig när jag bokade klipptiden kunde jag liksom inte reflektera över sådana små detaljer som Kontorstid och Arbetstimmar. (Men jag var i Körsbärsdalen tidigare än vanligt imorse, så det jämnade ut sig.)

 

Att gå till frisören är något jag tycker är minst sagt skitjobbigt. Och att det var en söt flicka som skulle klippa mig idag gjorde ju inte direkt saken bättre (men då är det ju tur att man måste ta av sig glasögonen när man sätter sig i stolen - för utan dem ser jag typ ingenting). Frisörskynket kändes som en tvångströja och jag satt och kramade min ena tumme så hårt att blodtillförseln ströps och jag kände mig alldeles yr och bara väntade på att jag skulle ramla ur stolen.

 

Och mitt i allt detta förväntas man småprata! Det är en av de värsta sakerna med att gå till frisören. Jag sitter liksom och lyssnar på de andra kunderna och får värsta prestationsångesten av att höra hur jäkla mycket de babblar på med sina frisörer, medan jag sitter tyst och önskar att det hela ska vara över så att jag får skynda därifrån.

 

Frisörflickan gjorde några tappra försök att småprata med mig. Och eftersom det är den 14 februari imorgon så pratade vi förstås om det. Hon frågade om jag har någon pojkvän, och jag fnös och sa nej. Och då gjorde hon det visserligen korrekta men jävligt irriterande antagandet att jag är singel. Och då övervägde jag för någon millisekund att kliva upp på barrikaderna och hålla HBTQ-föreläsning för henne...men så fegade jag ur, och bara svarade ja på frågan/konstaterandet om att jag är singel.

 

Jag känner mig liksom redan tillräckligt exponerad och utsatt när jag sitter i den där stolen, helt utlämnad åt en främmande människa med ett vasst föremål i handen och en tryckande tystnad i luften. Jag behöver inte fler anledningar att svettas.