Chefen hittade ett fel i ett bokslut vid en av våra revisioner idag, och han sa på skoj att jag skulle ringa och säga det till Häxan från Karmanjaka - som var den redovisningskonsult som upprättat bokslutet. Och jag vrålade NÄÄÄ!!! och skyndade ut ur rummet med chefens skratt ringande i öronen. Min skräck för Häxan är ett stående skämt i Körsbärsdalen, ända sedan hon lackade ur på mig förra vintern. :P Kollegorna kommer då och då med halvhjärtade försök att intala mig att "hon är inte farlig", men jag lyssnar inte på det örat.

 

Jossi och jag börjar komma på god fot med varandra igen. Igår sa han att han skulle köpa kärleksmums till mig någon dag (för jag älskar chokladrutor - som det ju egentligen heter). Idag har han skojat med mig och till och med bett mig om hjälp. :thumbup:

 

Jag brukar få äta lunch ensam, eftersom de andra antingen äter senare eller går ut och äter. Men idag fick jag sällskap vid köksbordet av vår nya praktikant, och jag försökte prata lite med henne och hon försökte prata lite med mig. Men jag reste mig ganska snart med den lama ursäkten att "nu måste jag fortsätta jobba" och skyndade tillbaka till mitt rum. Inget får mig att känna mig så socialt missanpassad som situationer där man förväntas småprata med folk man knappt känner. :bigeyes: Men förhoppningsvis tyckte hon inte att jag var alltför otrevlig.