Min fina syster är helt betagen i Elisabet Nemerts böcker, och jag förstår henne verkligen. Jag läste min första Nemert-bok på gymnasiet. Det var Den vita liljan och den berörde mig väldigt djupt. Men när jag skulle sammanfatta den inför några klasskamrater under en svensklektion (vi hade i uppgift att berätta om en bok vi hade läst) kunde jag bara få ur mig att den handlade om en adelsdam på 1400-talet, min hjärna var helt blockerad av den sociala ångesten. Jag kommer inte ihåg ifall jag började gråta, men det skulle jag tro. Jag var fullständigt lamslagen. :bigeyes:

 

Men nu kan jag berätta vad både den och de båda andra Nemert-böckerna jag hittills läst (Bortom stjärnan och Ljusets dotter, den senare läste jag ut för bara en liten stund sedan) handlar om. Om modet att följa sin egen väg, att kunna försonas med sitt förflutna och gå framtiden till mötes, att börja lita på sig själv och på andra människor, att finna sin inre styrka, att öppna sitt hjärta för kärleken...att leva. :thumbup: