Sänder en smått avundsjuk tanke till alla lyckliga människor som befinner sig i Stockholm den här veckan...

 

 

Själv har jag bevistat Stockholm Pride exakt två gånger (2007 och 2008) och deltagit i paraden båda gångerna. Inte beskådat den - DELTAGIT i den.

 

Hur fan klarade jag det?!

 

Jag befann mig i det euforiska lyckorus som Pride-sammanhang alltid försätter mig i. Jag höll en flicka jag älskade i handen. Jag såg till att titta rakt fram, inte på de typ en halv miljon(!) människorna som kantade gatorna. Jag lät mig uppfyllas av musiken som dunkade ur stereoanläggningen på det närmaste lastbilsflaket, underbara låtar som The Arks "Father of a Son". Jag var lycklig (åtminstone 2007) och det kändes som om allt var möjligt.