Shit, vad jag kände mig låg imorse. :( Ville gråta, men kunde inte. Kunde inte göra så mycket annat heller för den delen. Tänkte nästan be om att få gå hem igen, för jag trodde aldrig att jag skulle klara av att jobba hela långa dagen.

 

Men så kom chefen in i mitt rum och frågade om jag kunde tänka mig att jobba över, eftersom vi har så sjukt mycket att göra just nu. Och jag sa att "javisst, klart jag kan". Just då kändes det inte så himla genomtänkt, men det skulle visa sig vara skitbra.

 

Idag har jag varit på jobbet i elva(!) timmar och haft fullt upp hela tiden (förutom min sega ångeststart imorse), så jag har inte riktigt haft tid att må dåligt. :) Vilken himla tur att jag inte gick hem imorse! Herregud, hur skulle jag ha klarat av att sitta här hemma i lägenheten hela långa dagen utan att grotta ner mig totalt i självömkan... :bigeyes:

 

En annan sak som gav mitt humör ett rejält uppsving var att Arbetsförmedlingen ringde vid niotiden (ja, ni läste rätt). Jag kommer inte ihåg vad hon som ringde hette, men jag kommer ihåg vad hon sa. Hon sa att hon pratat med chefen i fredags och att de kommit överens om att min provanställning ska övergå i tillsvidareanställning från och med 1 november. Aaaaaah!!! :D Vet inte riktigt om jag törs tro på detta...men hoppas kan man ju alltid göra. :)

 

Nu ska jag nog gå och lägga mig. Det känns som om jag behöver det. :tired:

 

Trött? Vem, jag?! :P