Att Hasse Ekman var en mästare, det visste jag redan. Men nu har min respekt för honom ökat ytterligare. Jag har precis bevittnat ett mycket finkänsligt, skört och vackert porträtt av en ung lesbisk kvinnas kärlek, ensamhet och lidande. Eva Henning är fantastisk som den olyckliga Dagmar...man riktigt ser vemodet i hennes ögon.

 

 

Att lesbisk kärlek alltid - verkligen ALLTID - ledde till evig olycka eller till och med självmord i äldre tiders litteratur och så vidare är i och för sig jävligt störande, men något jag lärt mig att finna mig i...nu är jag mest glad över att det överhuvudtaget skildrades - så luttrad har jag blivit.

 

Det här är nog faktiskt den äldsta film jag sett som har ett lesbiskt tema - den är från 1950(!) och utspelar sig under 1940-talet. Filmen börjar med att den olyckliga Dagmar tar livet av sig...och sedan dröjer det ända till slutet av filmen, efter ett antal återblickar på hennes liv, innan Det Stora Avslöjandet kommer, om varför hon gjorde det - hon var olyckligt kär i en annan kvinna.

 

Och här är det meningen att man ska dra efter andan och säga "Va, är det sant, var det så det hängde ihop?!"...men tyvärr, Hasse Ekman - det kom inte som någon chock för mig. Inte ens som en liten överraskning. Det var uppenbart redan från början.

 

Men jag föreställer mig (mycket fördomsfullt) att 1950-talets publik reagerade på önskvärt sätt. På den tiden hjälpte det nog inte med överdrivna hintar, som att Dagmar typ bara har böcker av Karin Boye och Edith Södergran i bokhyllan, att hon försäkrar sin svartsjuke make om att hon "aldrig älskat någon MAN" innan honom och så vidare. Hos mig framkallar det gud-vad-klyschigt-himlar-med-ögonen-reaktion, men på 1950-talet gick det säkerligen obemärkt förbi hos den stora massan.