Jag gick in på Facebook nyss, och fick via deras minnesfunktion veta att det idag tydligen är 14 år sedan jag gick på vad jag brukar betrakta som en göra slut-dejt med L. Vi gick på bio och såg den tredje Twilight-filmen...

Det var sista gången vi träffades. Och sedan dess har jag inte haft något mer förhållande. Jag har alltså varit singel i exakt 14 år nu.

På sätt och vis känns det tragiskt om det förhållandet ska vara mitt livs enda romantiska relation. 💔 Men samtidigt tror jag faktiskt inte att jag överhuvudtaget VILL vara tillsammans med någon på det sättet igen. Efter 14 år som singel "borde" jag ju längta ihjäl mig efter en ny flickvän, men det gör jag inte. Så...jag antar att det bästa jag kan göra är att fortsätta leva mitt liv och uppskatta de människor som finns i det. Och varsamt omfamna den stora sannolikheten att jag befinner mig mer eller mindre långt ut på det aromantiska spektrumet. 🙏

Jag har för övrigt precis blivit klar med mitt maratontittande på de tre första säsongerna av Bridgerton. Och jag känner mig väldigt ace (och aro?) när jag finner det helt obegripligt hur karaktärerna är så jäkla attraherade av varandra att de bara inte kan låta bli varandras läppar och kroppar. 😅🙈

En känsla som även infann sig när jag kollade på den första trailern för det nya expansionspaketet till Sims som släpps om några veckor...

Alltså, jag bara...fattar inte. 😅🙈 Eller, jag kan inte relatera, snarare. Och jag undrar om det är resten av världen som är perverterad eller om det är jag som är pryd? 🤷‍♀️

Men nu börjar jag hur som helst känna av mina kvällsmediciner, så nu satsar jag på att sova för natten. 😴 Med förhoppning om anständiga drömmar. 😅