Herregud, vilken pärs! Ikväll hade vi den jäkla muntliga presentationen i litteraturvetenskapskursen. Och det kan hända att jag på grund av ångest har prokrastinerat detta vidriga moment så hårt att jag inte blev klar med PowerPoint-presentationen och mitt manus till den förrän 22 minuter innan konferensen skulle börja... 🙈 Väldigt okaraktäristiskt av mig att vara så extremt dåligt förberedd och ute i sista sekunden, men nu blev det så. För jag ville verkligen inte tänka på att denna presentation faktiskt skulle äga rum, så jag bara ignorerade den...tills det helt enkelt inte gick längre. 

 

Jag var så sjukt nervös innan, jag trodde nästan att jag skulle kräkas. 🤢 Och jag informerade också om min sociala fobi och hur jag kände mig innan jag började min presentation, som en liten disclaimer inför eventuella blackouts eller dylikt. Men det gick bra. Eller, jag överlevde i alla fall. Jag överlät åt läraren att sköta visningen av min PowerPoint-presentation (som kanske inte var det mest estetiskt tilltalande och genomtänkta arbete jag gjort, men det fick duga) medan jag läste innantill från mitt manus som jag hade uppe på skärmen i ett Word-dokument. Och jag tog mig igenom hela genomläsningen utan några större missöden. På skrivbordet hade jag ett glas vatten som jag med jämna mellanrum drack ur för att inte bli alltför torr i halsen. 

 

Efter min presentation fick jag några frågor och reflektioner från mina kurskamrater. Nu minns jag knappt vad de sa eller vad jag svarade, men jag tror att det gick rätt okej ändå. Och jag kom faktiskt också med frågor/reflektioner till två av mina kurskamrater efter deras presentationer. Jag var väldigt nervös inför frågemomentet, både att svara på frågor och att själv ställa frågor, men tyvärr var det obligatoriskt. Mitt kontrollbehov och perfektionskrav lirar inte alls med sådana där spontana inslag, jag vill veta i förväg vad som komma skall. Men det gick trots allt rätt bra. 

 

När allt var över och jag loggat ut ur Zoom var lättnaden och stoltheten enorm. Jag glädjeskuttade runt i lägenheten och dansade till Taylors nya album och skiftade mellan att skratta och på gränsen till hyperventilera. 

 

Jag hatar verkligen sådant här. Men jag blir så jävla glad när jag klarar av det.