Den senaste veckan har tre olika främlingar på stan kommenterat att jag har fint hår. Sådant gör mig både glad, generad och besvärad. Men mest glad, tror jag.

Först var det en expedit i en affär. Och eftersom hon också hade sitt hår färgat i en långt ifrån naturlig färg återgäldade jag komplimangen.

Sedan var det en tjej utanför toaletterna inne i en galleria. Jag blev väldigt överrumplad över att överhuvudtaget bli tilltalad, så jag sa nog inte mer än tack.

Men jag blev himla glad båda gångerna. 😊 När det idag hände för tredje gången var det dock lite mindre trevligt. Eller, det kändes rätt olustigt. För det första var det en man, och för det andra nöjde han sig inte med att berömma mitt hår utan han fortsatte ställa frågor till mig.

Han frågade om jag hade färgat håret själv, vilket är en rimlig fråga som jag ofta får. När han fick veta att så inte var fallet berättade han att han var frisör, vilket fick mig att sänka garden något då jag antog att han intresserade sig för mitt hår för att han själv var i frisörbranschen (vilket jag nu undrar om han verkligen var). Och sedan frågade han vad jag jobbade med. När han fick veta det frågade han om jag var ensam. Och jag vet inte om det är jag som är sjukt sweet innocent, men jag trodde att han undrade om jag drev eget företag så jag svarade att vi är flera personer på byrån. Då ställde han samma fråga igen och betonade ordet ENSAM. Och jag svarade ett lite undrande "Nej...?" och började äntligen inse att den här gubben faktiskt stötte på mig och ville veta om jag var singel eller inte. 😱

Eww. 😣 Jag är för all del singel, men det betyder verkligen inte att jag är tillgänglig för framfusiga gubbar. Jag är även sjukt tacksam över att jag missförstod frågan, för annars är risken stor att jag i enlighet med min ärliga natur hade svarat ja och fått utstå ett ännu längre och mer påträngande samtal än nu. 😵

Jag blir glad när människor är snälla och vänliga emot mig. Främlingar på stan får gärna kommentera att jag har fint hår. 💖 Men sedan är det den där gränsen mellan vänlighet och sliskighet, mellan en kort respektfull komplimang och påträngande ovälkomna närmanden...en gräns som somliga män verkar ha väldigt svårt att (vilja) fatta. 😒

För övrigt var det ett himla intressant ordval han gjorde, när han frågade mig om jag var ensam. Och ett faktiskt helt korrekt svar jag gav när jag svarade nej. För jag är inte ensam. Jag har inget romantiskt förhållande, men det betyder inte att jag är ensam. Jag fattar att relationsnormerna gör att en betraktas som ensam om en är singel...men så är det ju verkligen inte. Jag har många värdefulla relationer som gör att jag är långt ifrån ensam. 🙏