Men hallå, det finns seriöst en animeserie om en tjej med extrem social ångest. Hur har jag kunnat missa detta?! 😱😱😱 Komi Can't Communicate heter serien och jag har nu sett samtliga i dagsläget tillgängliga avsnitt på Netflix. 

 

Serien lämnade mig rätt mållös. Den var inte alls vad jag hade förväntat mig. 😲 Liksom...Komi börjar gymnasiet och hon är fullkomligt livrädd och ångestfylld och vågar inte säga ett knyst och beter sig allmänt awkward i skolan - och alla bara ÄLSKAR henne. De tycker att hon är så vacker och intelligent och cool, de betraktar henne som en gudinna som förärar dem alla med sin överjordiska närvaro. Alltså...WTF?! 😵 

 

Komi blir gång på gång fullkomligt blockerad av sin sociala ångest och klarar inte av att göra det hon "borde" göra. Vid ett högläsningstillfälle i klassrummet blir Komi stående alldeles tyst och ångestfylld när det är hennes tur att läsa - och läraren reagerar genom att hylla henne för hennes djupa insikt om att högläsning är meningslöst, och beordrar klassen att läsa resten av texten tyst för sig själva. När Komi är på en karaokebar tillsammans med sina vänner och det blir hennes tur att sjunga får hon inte fram ett ljud - men vännerna tolkar det hela som att hon sjunger inne i sitt hjärta och beundrar henne för det, och de är övertygade om att det är något fel på karaokemaskinen när den visar att Komi fått noll poäng för sin "sång". 

 

Sådana här orimliga saker händer hela tiden, att människorna i Komis omgivning ser henne som fullkomligt fantastisk och genial när hennes sociala ångest hindrar henne från att göra saker "som alla andra". Jag pendlar mellan att störa mig enormt på detta och att se det som oerhört befriande och fantastiskt. Det är en tecknad serie, den behöver inte nödvändigtvis vara realistisk...men det är så EXTREMT uppskruvat hur omgivningen tolkar och bemöter Komi och hennes sociala ångest. 

 

Jag trodde att serien skulle handla om hur Komi jobbar med sin sociala ångest för att kunna hantera den bättre. Men hittills har jag inte sett några nämnvärda framsteg. På ett sätt gör det mig besviken, men när jag tänker några steg längre så ligger det ändå något befriande i det också - att hon minsann kan få vänner och leva ett meningsfullt liv trots att hon är konstant knäpptyst och livrädd och awkward. Att hon inte behöver ändra på sig, att hon duger som hon är. Det är ändå vackert. 💖