Ikväll har jag varit på min älskade teaters lilla scen och sett Att döda en Lolita. En tämligen obehaglig föreställning, men det var jag beredd på redan innan. Och för en vecka sedan skickade teaterchefen ut en trigger warning per SMS...

Ett väldigt hänsynsfullt agerande från teaterns sida, då det här verkligen inte var en lämplig föreställning för alla att se. Det handlade liksom om sexuella övergrepp på barn, tämligen explicit skildrat. 🤢 Det här var en föreställning som kändes i magen, kan jag säga. Den var väldigt bra och sevärd, men fruktansvärt obehaglig.

Jag var förstås först på plats, men väntade lite utanför tills två andra besökare hade gått in i foajén. Och nästan genast kom en av publikvärdarna fram till mig och ville se min biljett, och sedan började vi småprata. Ångestmonstret gick bärsärkagång över detta faktum, men jag hoppas att jag gav ett någorlunda avslappnat och trevligt intryck ändå. Hon kände tydligen igen mig och konstaterade att jag hänger på teatern ganska mycket, hon visste till och med vad jag hette. 😉 Vi pratade om olika uppsättningar under de senaste åren och om teaterhuset och om teater i allmänhet och en del annat. 😊👍

Det var en liten men tapper skara som skulle se kvällens föreställning - vi blev bara åtta personer i publiken. 😮 Jag tyckte synd om skådespelarna för den sakens skull - men när det visade sig att de skulle interagera med publiken emellanåt tyckte jag mer synd om mig själv. 😱😖 Jag satt på helspänn varje gång de lämnade scenen, men jag kom tack och lov ganska lindrigt undan med bara lite ögonkontakt. 🙏