Ni kan förresten aldrig gissa vad jag har gjort idag. Jag har varit på ett GYM och TRÄNAT - för första gången i mitt 32-åriga liv. Här har ni bildbevis, om ni inte tror mig...

Vi var där allihop från kontoret och tränade i en timme på eftermiddagen under ledning av en superpeppig tränare. Jag var fruktansvärt nervös och ångestfylld innan och ville inte alls vara med om detta. 😱 Jag är liksom en person som kan stoltsera med underkända betyg i idrott från både högstadiet och gymnasiet (eftersom jag allt som oftast vägrade vara med - främst på grund av min sociala fobi), som aldrig satt min fot i ett gym innan idag, som får panik av att prestera inför folk och helst undviker att göra saker jag inte är bra på. 😕

Men jag ville inte verka negativ och otacksam till detta generösa och teambuildande initiativ, och dessutom såg jag det som ett bra tillfälle inte bara till fysisk träning utan även till att träna social exponering och möta mina rädslor, så jag ställde upp ändå. Jag hade på mig kläder som gick att träna i (några regelrätta träningskläder äger jag förstås inte) hela dagen på jobbet så att jag skulle slippa byta om, men orutinerad som jag är hade jag inte tänkt på att ta med vare sig träningsskor eller vattenflaska. Men det gick bra ändå.

Den största ångesten inföll när vi precis kommit dit och tränaren tog med oss en bit in i lokalen och började prata lite allmänt om träning. Då ville jag bara springa därifrån. Jag visste inte alls vad som väntade, visste inte om jag skulle klara av det. Jag höll krampaktigt armarna i kors över bröstet medan Ångestmonstret gick bärsärkagång och försökte få mig att fly fältet. Det kändes lättare att bara skita i alltihop. 😵

Men det gjorde jag inte. Jag stod kvar och började lydigt göra de övningar som tränaren visade oss. Och jag började gradvis slappna av och tycka att det inte var så farligt, att det till och med var riktigt roligt. 🙂 Fysiskt blev det jobbigare och jobbigare vartefter träningen fortskred och jag svettades floder och fick nästan ett astmaanfall, men ångestmässigt blev det tvärtom mindre och mindre jobbigt.

Efteråt var jag helt skakig och svag i benen (det är ett under att jag tog mig hem!) men samtidigt väldigt glad och stolt över mig själv. Det här kan jag absolut tänka mig att göra fler gånger. 😊✌