Vi (eller mest psykologen) sammanfattade vad vi pratat om sedan vårt första samtal i november 2018, hur jag har utvecklats sedan dess och vad jag behöver för typ av stöd i fortsättningen. 

 

Under våra knappt två år tillsammans har vi arbetat mycket med beteendeaktivering och att bryta mönster och tankar. Jag har uppmanats att fylla min tillvaro med positiva förstärkare och saker jag mår bra av. Och jag har fått märka att jag därigenom delvis själv kan påverka mitt eget mående. 

 

Vi har pratat mycket om stress. Om vikten av tydlighet, att sätta gränser och ta pauser, att verkligen vara ledig när jag är ledig och inte hålla på och tänka på jobbet dygnet runt. Att jag behöver öva på att ta pauser under lugna perioder så att det blir ett automatiserat beteende att tillämpa även under stressiga perioder. Stresshantering är något jag absolut behöver fortsätta jobba med, även om jag gjort vissa framsteg där. 

 

Vi har förstås ägnat oss åt min sociala fobi. Där har vi exempelvis gjort olika beteendeexperiment och jag har fått öva på att ha fokus utåt. 

 

Under perioder har samtalen dock mer haft karaktären av stödjande samtal, där vi inte kommit så mycket framåt utan snarare fokuserat på vad jag behöver här och nu för att ta mig upp ovanför ytan (när jag typ bara suttit och gråtit och tyckt att allt är nattsvart och svårt). Enligt psykologen har jag egentligen svaren och strategierna inom mig för att klara av att hantera mitt mående själv, men att jag måste våga ha tillit till mig själv och tro på att jag faktiskt klarar av det. Där riskerar enligt henne en kontinuerlig psykologkontakt att bli ett säkerhetsbeteende, då jag hela tiden har någon som kan påminna mig om vad jag behöver för att må bra istället för att jag själv använder de strategier jag har för att hjälpa mig själv. Det blir en enorm trygghet att ha en psykolog som liksom kan ta hand om mig, att lite lämpa över det ansvaret på någon annan. 

 

Därför tror hon att det skulle vara bra om jag avgränsar kontakten med min nästa psykolog till att bara handla om min sociala fobi samt därtill hörande ångest. Rent intellektuellt tycker jag att det låter vettigt, samtidigt som Ångestmonstret börjar gå bärsärkagång vid blotta tanken. Där började psykologen tala om förnuft och känslor, och vikten av att klarlägga vem av dem det är som talar nu. För känslor ser inte alltid en rimlig eller riktig bild av det hela. Och när jag märker att jag blir alltför upptagen av en känsla ska jag bara låta den vara där utan att agera på den, helt "enkelt" vänta ut den innan något beslut fattas. För beslut behöver grundas på BÅDE känsla och förnuft, inte bara en av dem. Det behöver vara balans. Och det är något jag verkligen behöver öva på. 

 

Psykologen konstaterade att jag har färre svängningar i mitt mående nuförtiden och att de oftast inte blir lika djupa som de brukade bli tidigare. Och hon tryckte på vikten av att se vad jag faktiskt själv har gjort för att bidra till denna förändring - och ge mig själv cred för det. Här lyfte hon det faktum att jag ofta är väldigt hård emot mig själv, och ställde den retoriska frågan om den inställningen verkligen får mig att må bättre. Den fyller funktionen av "kontroll" och att "skydda" mig, men i praktiken stjälper den mer än den hjälper. Så...jag behöver vara snällare emot mig själv och se mina egna framsteg. Och påminna mig själv om att inte lyssna fullt ut på mina känslor. 

 

Vi pratade även om sömnen. Hur jag (med hjälp av stämningsstabiliserande tabletter från psykiatrin) lyckats sluta med ett mångårigt Imovane-(miss)bruk och somna utan sömntabletter. Hur min sömn har blivit betydligt bättre, med lättare insomning och fler sömntimmar per natt. Hon sa att det var modigt av mig att våga göra den här förändringen som lett till något så positivt för mig. 

 

Nästa vecka ska vi börja skissa på en plan och sammanställa ett dokument som jag kan gå tillbaka till och söka stöd i när jag behöver hjälp att hantera mitt mående. Som ett alternativ till att använda en kontinuerlig psykologkontakt till det.