Igår kväll träffade jag Pride-familjen. 🏳️‍🌈 Vi åt middag och spelade in en liten videohälsning till Pride Finspångs livesändning den 5 september. De andra tre pratade en liten stund var i videon (helt utan manus!), men jag sa förstås ingenting utöver att stämma in i det unisona "HAPPY PRIDE!!!". Och jag kände att det var helt okej, det var liksom ingen som förväntade sig att jag skulle hålla någon lång utläggning, det var helt accepterat att jag bara satt där och viftade med en regnbågsflagga. 🏳️‍🌈 Väldigt skönt att slippa press att göra saker som jag inte behärskar. Herregud, bara att överhuvudtaget VARA MED i videon gjorde mig alldeles genomsvettig. 😵 Så jag känner mig duktig som åtminstone gjorde det. 👍

Idag har jag träffat delar av Pride-familjen igen, vi gick till Färgargården och fikade på eftermiddagen. Att jag blev inbjuden till denna fredagsfikatradition som två vänner har som sin grej (och att de ändrade dagens tilltänkta fikaställe till ett mer jordnötssäkert för min skull) gjorde mig väldigt rörd. ❤ Och imorgon ska vi umgås igen! Efter fikat föreslog en av dem att vi gör någon form av utflykt imorgon. Och då blev jag om möjligt ännu mer rörd, och även tacksam. Tänk att de vill hänga med mig tre(!) dagar i rad. Ja, tänk att de överhuvudtaget vill ha med mig när de umgås, de har ju redan varandra liksom. (Här kommer min rädsla för att vara oönskad och bli bortvald in och fyller mitt huvud med griller. Jag får försöka lyssna på mamma istället, som bestämt hävdar att det inte alls är konstigt att de vill umgås med mig.)

Imorgon ska jag även träffa min bågskyttekompis och träna en stund på morgonen, innan utflykten. Vi ska även träffas på söndag. 😊🏹 Jag var lite nervös när jag frågade henne om planerna för helgen, men hon hade ju skrivit till mig tidigare i sommar att hon gärna tränar tillsammans med mig. Så därför vågade jag fråga.

Jag har även kontaktat Livrädd idag och föreslagit att vi ska träffas framöver. ❤ Det är väääldigt länge sedan sist nu, jag fattar inte hur tiden kan gå så fort. 😕 Hon visade sig dock vara sjuk just nu (jag hoppas verkligen att det inte är coronaviruset 😱), så vi får höras senare om att umgås. Hon trodde till hösten. 🍁

Till hösten får det väl även bli att jag träffar Per, vilket inte heller blivit av i sommar. Precis som med alla andra vänner är jag dålig på att höra av mig till honom och ta initiativ till umgänge. Det är något jag överlag behöver jobba på, det vet jag mycket väl. Och jag vet också att problemet åter igen handlar om min rädsla för att vara oönskad, bli bortvald och så vidare. Det spelar liksom ingen roll hur mycket vänner visar att de vill vara med mig, jag vågar ändå inte tro på det fullt ut. 😕

Jag får nog ta upp detta med psykologen faktiskt. Det och mycket annat. Vi har ju inte pratat sedan mitten av juni(!), innan hon gick på semester, men igår tog jag äntligen tag i att ringa(!) till kliniken i Stockholm och boka fler tider. Så från och med nästa vecka har vi samtal inbokade en gång i veckan fram till början av oktober. Det känns bra. Samtidigt som det känns jobbigt att komma igång igen eftersom vi har över två månaders händelser att bearbeta under vår första session efter sommaren.

Nåväl. Nu ska jag sova. 😴 Jag har en intensiv dag framför mig imorgon, med först bågskytteträning och sedan utflykt. Och jag är både förundrad, stolt och tacksam över att jag trots min sociala fobi lyckas ha ett så pass rikt och socialt liv som jag faktiskt har. Det känns fint. ❤