I tisdags eftermiddag var min bågskyttekompis och jag och tränade i en timme. 🏹 Jag märkte verkligen skillnad mot i söndags morse - det var mycket jobbigare att skjuta efter en hel arbetsdag än som dagens första aktivitet. Jag har dock inget minne av att det var så innan Coronaeländet, då jag ju tränade relativt regelbundet på kvällstid, så jag funderar på om det kan ha med pollen att göra? 🤔 Det har liksom varit tyngre och jobbigare att andas på sista tiden vilket vissa dagar gjort mig helt slut. Gråbo? Hur som helst är det jobbigt och jag hoppas att det går över snart. 😕

Vi skulle ha tränat igen igår kväll, men hon ställde tyvärr in på grund av eventuell sjukdom. Och då blev det inte av att jag heller gick till lokalen. Dels för att jag var trött och dels för att det inte är lika roligt att träna ensam. Jag hade tänkt gå och skjuta lite vid lunchtid idag (jag har tagit en semesterdag idag), men jag bestämde mig för att gå en långpromenad istället. Och det gjorde att jag stötte ihop med en tjej från Pride-familjen, som även hon hade semester idag och promenerade samma sträcka som jag fast i motsatt riktning. Så vi blev stående och pratade en stund. 😊🏳️‍🌈

Igår hade jag samtal med psykologen. Förra veckan gav hon mig två uppgifter, men jag hade inte gjort någon av dem - mitt fokus har varit på att hon kommer sluta som min psykolog under hösten och vad som ska hända med mig då. 😱 Och det var mitt fokus under gårdagens samtal också. Mitt huvud är fullt av katastroftankar och skräckscenarion över hur hemskt det kommer bli. 😔 Psykologen påtalade att det inte är hjälpsamt för mig att tänka sådana tankar, vilket jag förstås är mycket väl medveten om. Att jag föreställer mig katastrofer ökar inte sannolikheten för att dessa faktiskt kommer inträffa, men däremot stärks kopplingarna i hjärnan som ökar min ångest kring det hela.

Psykologen föreslog att jag under en veckas tid ska tänka att det kanske kommer inträffa en jordbävning i närheten av mitt hus. Att jag ska tänka jättemycket på det och skräckfantisera om hur det kommer bli och tänka ut olika strategier för hur jag ska agera när det händer. Hon sa att om jag gör detta så kommer det garanterat leda till ett ökat ångestpåslag - men sannolikheten för att det faktiskt kommer inträffa en jordbävning i närheten av mitt hus ökar ju inte bara för att jag går runt och tänker på det.

Jag tror inte att jag kommer att göra den övningen. Men jag fattar poängen. Allt handlar om var jag lägger mitt fokus.

Katastroftänkandet blir ett "överinlärande" för att vara garderad för negativa konsekvenser, men det gör det samtidigt svårt att agera annorlunda och leder ofta till att en missar sådant som faktiskt skulle kunna hjälpa. Det gäller att hitta en balans där, för att vara lite lagom garderad men samtidigt öppen för andra lösningar och möjligheter.

Psykologen tog ett lejon på savannen som exempel. Om lejonet ligger och gömmer sig i gräset hela tiden och inte rör sig ur fläcken av rädsla för att det ska komma en grupp hyenor och attackera så är ju lejonet tryggt där i gräset. Inga hyenor kommer att hitta lejonet. Men om lejonet inte vågar sig ut från sitt gömställe för att jaga så kommer det ju att svälta ihjäl. Och vad är tryggheten i gräset värd då? 🦁

Kontentan av det hela var att det är viktigt att våga leva. Att finna livskvalitet. Det finns ingenting som är viktigt som inte har en sårbar baksida. Och det är viktigt att våga vara sårbar, att ta den risken för att kunna leva. ❤

När jag oroar mig för hur det kommer bli när jag inte har min psykolog längre så hindrar det mig från att faktiskt ta tag i situationen och hitta en lösning. Vi gick igenom tre möjliga alternativ (ny psykolog via psykmottagningen där jag är patient, helt ny mottagning i Stockholm som min psykolog rekommenderar, egen kontakt via appar som till exempel Mindler), men jag lyckades komma med oroliga invändningar mot samtliga alternativ. Psykologen påtalade skillnaden mellan oro och faktisk problemlösning - när jag oroar mig för vad de olika alternativen kommer leda till så hindrar det mig från att faktiskt testa något av alternativen och hitta en lösning.

Vi kom i alla fall fram till att jag ska kontakta Mindler. Jag såg faktiskt deras reklam på stan samma dag som min psykolog släppte bomben att hon kommer lämna mig. Där gick jag och oroade mig över vem som ska ta hand om mig framöver - och så reste sig en hög reklampelare framför mig om att snabbt få komma i kontakt med en psykolog online. Det kändes som ödet. Jag vet inte om reklamkampanjen drog igång just den dagen eller om jag helt enkelt lade märke till den just då för att det var så extremt relevant. 🤷‍♀️

Hur som helst har jag gått och funderat på det sedan dess. Egentligen är jag principiellt emot den typen av vårdappar, som dränerar vårdcentralen på pengar utan att denna remitterat patienten dit eller har någon som helst kontroll över kostnaderna. Att skattepengar skyfflas ut ur välfärden och in i privata bolag skaver väldigt mycket mot min politiska och moraliska övertygelse. 😕 Men som både mamma och psykologen påtalar är det ju inte MITT ansvar att rädda den offentliga sektorns finanser, utan jag måste i första hand tänka på vad som är bäst för MIG och mitt psykiska välbefinnande. Och det har de förstås rätt i. Dessutom har ju landstinget inte visat något större intresse av att hjälpa mig med mina psykiska problem (psykmottagningen på sjukhuset här i stan vill ju inte veta av mig eftersom jag är "för frisk" - men vårdcentralen klarar inte av att hantera mig eftersom jag är "för sjuk"), så rent krasst kan de gärna få betala för den vård jag behöver. 😒

Igår laddade jag faktiskt ner Mindler-appen. Och jag gick även igenom deras psykologer som sysslar med ångest och social fobi och sammanställde en lista över potentiella samtalskontakter. 👍 Hela situationen kändes dock lite märklig, det var nästan som en dejtingsajt. Jag fick fylla i vad jag sökte och då fick jag upp bilder på personer som matchade mina preferenser. Och utifrån bild, namn och information om hur länge de arbetat som psykologer fick jag avgöra om jag ville klicka och läsa mer om personen ifråga eller om jag ville scrolla vidare. Ett upplägg som gjorde mig ganska kluven - det kändes himla ytligt, samtidigt som jag ju snabbt kunde få en känsla av huruvida personen såg förtroendeingivande ut eller inte. Den preliminära listan blev dock ganska lång, så jag ska gå igenom den igen mer kritiskt under helgen.

Så. Det blev en lång utläggning om Mindler. Men jag kommer ju fortsätta gå hos min vanliga psykolog ett tag till, och nästa vecka ska vi prata mer om vad det är som får mig att dippa i måendet och vad som gör att jag ibland lyckas bryta och ibland inte. För att skapa en långsiktig plan mot vidmakthållande behöver jag göra en kartläggning över detta, genom att ställa frågor som: "Hur mår jag idag?", "Vad har hänt idag?", "Har jag gjort något speciellt?", för att upptäcka mönster. Det tror jag är bra.