Jag är nu inne i dag 56(!) av menscykeln och har genomlidit två (möjligen tre) vågor av PMS under den tiden men blodet lyser med sin frånvaro. Jag umgås med allvarliga tankar på att låta operera bort livmoder och äggstockar (okej, kanske inte, vid närmare eftertanke och lite avskräckande googling, men desperation föder desperata idéer). Psykologen tycker att jag ska kontakta en gynekolog för att diskutera problemen, men det känns inte särskilt lockande. Jag vägrar genomgå en gynekologisk undersökning och jag har ingen större lust att svara på heteronormativa frågor om pojkvän och sexliv.

I måndags öppnade ansökan till vårterminen och jag sökte genast nio kurser. Det känns väldigt konstigt att efter tolv års studier inte vara student nu i höst, så det var mycket tillfredsställande att söka kurser till våren. Min studentrabatt gick ut i söndags så jag passade på att lägga en stor klädbeställning då...men nu väntar alltså några månader där jag måste betala fullpris för allting, vilket känns lika ovant och konstigt som att ha en massa fritid istället för att plugga på alla lediga stunder.

Måndagskvällen tillbringade jag i frisörstolen (jag var tydligen den andra kunden som reagerade på att de hade nya stolar på salongen sedan typ två månader, det förvånar mig att inte fler stamkunder har märkt det för jag kände direkt när jag satte mig att sitsen var mjukare och fylligare - men att stolarna såg helt annorlunda ut jämfört med de gamla märkte jag däremot inte, helt i linje med min tendens att inte titta så noga på min omgivning). Jag hade som vanligt en trevlig och givande pratstund med min frisör och jag blev som vanligt rosa i håret, men den här gången fick jag lila toppar också för det var tydligen problem med leveransen av rosa så det som fanns räckte inte till hela håret. Det var faktiskt jag själv som föreslog att hon kunde fylla ut med lila och jag kände mig väldigt duktig och nytänkande, då variation och förändringsbenägenhet inte är min starka sida precis.

I tisdags hade jag samtal med psykologen. Till skillnad från förra veckans miserabla gråtfest blev det ett riktigt givande samtal. Vi pratade om både stress och social fobi. Hon menar att jag inte får tillräckligt med återhämtning på min lunchrast, då jag stressar mig igenom den på cirka tio minuter och slänger i mig maten för att sedan fortsätta jobba. Så de tre senaste dagarna har jag tagit halvtimmeslånga promenader på lunchrasten och sedan satt mig och försökt äta långsamt, lägga märke till smak och konsistens och lägga ifrån mig skeden emellanåt. Hittills känns det bra, om än lite ovant. Andra läxor jag har fått är att fokusera på annat när det kommer självdömande tankar (det går inget vidare), att göra body scan-meditation varje kväll (det har jag varit för trött för) och att möta blicken i butikskassorna (det går bra, det gör jag ju redan).

Taylor annonserade att hon kommer till både Norge och Danmark i sommar, vilket gjorde mig alldeles exalterad. 😍 Konserten i Norge låter lovande (jag behöver bara se om SKAM några gånger först så att jag kommer in i norskan lite innan jag åker dit), men att åka till den enorma Roskildefestivalen i Danmark vet jag inte om jag vågar. Huruvida hon kommer till Sverige också vet jag inte, hon har inte släppt alla spelningsdatum än, men hoppet finns. 💖

Mamma och jag åkte till färgaffären efter jobbet i tisdags och köpte färg och övrigt målarmaterial för att syrran och jag ska kunna måla om köksmöblerna. Jag målade dem svarta under mina svarta ungdomsår, men nu ska de bli vita. Psykologen kommenterade att det ligger en fin symbolik i det och jag håller fullkomligt med. Även om jag har mina mörka perioder så är mitt sinne i allmänhet betydligt ljusare nu än när jag var yngre. Och det kommer inom kort att avspegla sig i köksmöblernas färg.

I torsdags grät jag större delen av eftermiddagen. Jag tänker inte gå in närmare på det, men det fuckade upp resten av torsdagen och större delen av fredagen. På torsdagskvällen var jag på F!-möte hemma hos en tjej jag aldrig varit hemma hos tidigare. Vi skulle ses kl. 18 och ända fram till några minuter i sex (när jag stod med syrran, som följt mig en bit på vägen, på en parallellgata) övervägde jag att ställa in min medverkan. Och det kanske jag borde ha gjort, för jag utgjorde nog inte något särskilt roligt sällskap. Jag satt mest tyst och såg ledsen ut. Mötet var över två timmar långt och dels hade jag ont i huvudet efter att ha gråtit och dels var jag spänd över hela umgängessituationen, så jag blev fruktansvärt trött. Alla de andra närvarande verkar vara så himla fina och engagerade människor och jag känner mig rätt kass som inte kan bidra vare sig till den goda stämningen eller den utåtriktade verksamheten. Men jag sköter ju i alla fall ekonomin och de andra verkar vara tacksamma för det. Och när vi skildes åt efter mötet fick jag varma kramar av samtliga, som förmodligen märkte hur låg jag kände mig.

Som en måendeboostande åtgärd har jag kommit igång med yogan igen. Hittills har jag yogat tre gånger den här veckan. Det känns bra i sinnet och ömt i kroppen. Förhoppningsvis går det senare över när jag kommer in i det mer, jag är ju inte så van vid att yoga längre. Jag ska försöka hitta lite fler yoga-DVD:er, för av dem jag har är det bara två pass jag verkligen tycker om och det blir lite tjatigt att köra dem för ofta.

Idag ska jag åka till mitt älskade Vadstena och gå i deras prideparad. Det ser jag fram emot. 🏳️‍🌈