Ikväll var det vänföreningen som samlades nere i personalmatsalen för ett samtal med en av huvudrollsinnehavarna från Faust II. Jag och ett tjugotal pensionärer alltså, vilket förstås ledde till att min närvaro uppmärksammades lite extra, vilket var jobbigt men hanterbart (jag log generat och sänkte blicken).

Det var dock mest innan som Ångestmonstret härjade runt och försökte hindra mig från att överhuvudtaget gå dit, och väl utanför försökte det få mig att gå hem, och när det kom mer folk och samlades utanför sceningången försökte det få mig att känna mig ensam och malplacerad som inte var vän eller bekant med de andra som stod i grupper och pratade, och när dörren öppnades skyndade jag mig in bland de första och hittade ett litet hörnbord där jag helt asocialt slog mig ner ensam istället för att sätta mig vid det stora långbordet där det redan satt folk och Ångestmonstret skrek åt mig att jag inte borde ha gått dit alls och att jag inte passade in i gruppen och jag blippade nervöst med min telefon för att skärma av omgivningen. Men det blev mycket folk och alla fick inte plats vid långbordet, så jag fick sällskap av fyra personer vid mitt lilla bord (jag glömde förstås genast bort vad de sa att de hette) och ett annat sällskap satte sig också vid ett litet bord. Då kändes det genast lite bättre, att jag inte var så ensam och övergiven längre och inte behövde känna mig lika mycket som en outsider.

Så började samtalet med skådespelaren och det var riktigt underhållande och mycket givande att lyssna på (och jag kände mig betydligt mer avslappnad i den situationen). Jag känner nästan att jag uppskattar föreställningen mer nu när jag fått lite mer bakgrund, förklaringar och information om det hela. Inte så att det kommer bli en favoritpjäs precis...men jag har ikväll lärt mig att se några av pjäsens kvaliteter i alla fall. 👍 Och jag är stolt över mig själv som inte fegade ur (som jag gjort tidigare) utan faktiskt gick dit och fick en trevlig kväll. 😊