Idag testade psykologen och jag interoceptiv exponering. Först skulle jag hyperventilera, men det var skitsvårt att göra med flit så det gick inte så bra. Sedan skulle jag hålla andan i tjugo sekunder, och i samband med det och de efterföljande frågorna började jag gråta. Sedan skulle jag andas i ett sugrör, men eftersom jag även i vanliga fall andas ganska små, ytliga andetag märkte jag ingen nämnvärd skillnad. Att hålla andan var således den "bästa" simuleringen av fysiska ångestsymtom för mig. Så den ska jag fortsätta öva på själv under den kommande veckan. Jag ska registrera nivå av obehag/ångest och vad som händer i kroppen. Och så ska jag fortsätta öva fokusskifte (förmågan att välja vart jag ska rikta fokus), både i samband med interoceptiv exponering och under mina promenader. Och så fick jag en liten extraläxa, att öva på medkänsla för mig själv (på förekommen anledning då jag dömde mig själv väldigt hårt under dagens övningar och tårflöden). Hittills har jag bara övat på fokusskifte under promenaden hem från jobbet, och sedan har jag tillbringat hela kvällen hos frisören och blivit rosa och fin i håret...