En mycket fridfull början på en dag som skulle bli allt annat än fridfull. På eftermiddagen ringde mamma och berättade att mormor var på väg till akuten i ambulans. Det försatte mig i något slags chockartat kristillstånd och jag kunde inte alls fokusera på det jag höll på med just då (shopping). Så jag övergav Per och våra fortsatta eftermiddagsplaner och tog bussen till sjukhuset tillsammans med syrran för att möta upp mamma och mormor på akuten. 

Mormor låg på en brits och var svagare och mer medtagen än jag någonsin sett henne förut, hon var verkligen illa däran och det skrämde mig. Min starka, trygga mormor, min klippa genom livet...nu så liten och skör. Men jag tror att det betydde mycket för henne att vi var där alla tre och kunde lugna henne och ta hand om henne. Även om hon inte pratar så mycket längre märktes det att hon blev väldigt glad över att se oss och hon ville både kramas, pussas och hålla händer. Jag strök henne ofta över håret och vi såg på varandra och log. Hon ville hålla våra händer nästan hela tiden.

Framåt kvällen fick hon lämna akuten och blev inlagd på en avdelning istället. Där var det lugnare och mysigare än på akuten och hon fick ett eget rum. Vi stannade hos henne medan en sköterska gav henne kvällsmat och medan en annan sköterska informerade mamma om läget och fortsatt behandling. Mormor och jag log mot varandra och hon fick svagt fram orden "Tycker om dig!" och det värmde mig ända in i själen och jag ville nästan börja gråta. Älskade lilla mormor...jag hoppas innerligt att du snart mår bättre! ❤