Jag var förstås ute i extremt god tid och anlände till psykmottagningen typ trekvart innan min inbokade tid. Jag fick fylla i ett sådant där vedervärdigt självskattningsformulär och gradera olika aspekter av mitt mående på en sifferskala, något jag alltid upplevt som totalt meningslöst. Extra meningslöst blir det med tanke på att det bara baseras på de senaste två veckorna - en period då jag mått orimligt bra psykiskt. Så det vete fan vad de får ut av det där formuläret. Men men...de ville ju ha det. 😒

Jag har ju varit i kontakt med psykiatrin i perioder sedan jag var i femtonårsåldern men ofta fått kämpa för att bli tagen på allvar och överhuvudtaget få hjälp. Den känslan förstärktes idag. Inte nog med att jag fått vänta femton jävla månader från bedömningssamtal till terapistart - jag blev fan bortglömd i väntrummet imorse! 😱 Receptionisten hade lovat att komma och hämta mig när det blev min tur och visa mig till rummet för videolänkssamtal. Men när klockan passerat min utsatta tid med sju minuter gick jag bort till henne och gav henne en frågande blick - och då spratt hon till och erkände att hon glömt bort mig.

Något liknande hände när jag var 18 och gick min första KBT-behandling inom vuxenpsykiatrin. Inte att jag blev bortglömd, ärendet innan drog bara ut på tiden så terapeuten blev lite sen, men effekten var densamma - jag blev sittande i väntrummet utan att någon brydde sig om mig. Den gången bröt jag ihop totalt när terapeuten väl kom och vårt samtal den dagen handlade nog mer om min känsla av svek och övergivenhet än om det vi skulle ha pratat om. Idag bröt jag inte ihop. Jag bara suckade lite och blev kanske lite brysk och korthuggen i tonen mot receptionisten. Jag är äldre nu och (för ögonblicket) mer stabil.

Ingen bra start alltså. Men när jag väl blev ensam i rummet med psykologen på skärmen framför mig och i hörlurarna kändes det lite bättre. På irritationsfronten alltså. Men jag var fortfarande på helspänn, jag tror inte att jag slappnade av en enda gång under hela samtalet. Att prata via videosamtal är ju heller ingen höjdare för mig - och att anslutningen bröts mitt i en känslosam redogörelse gjorde ju inte saken bättre. Psykologen verkar dock snäll och kompetent. När jag fick veta namnet på min psykolog var jag tacksam över att det var en kvinna, som jag önskat, men efter att ha snokat upp henne i sociala medier blev jag ängslig över att hon var så ung och snygg - jag känner mig liksom mer bekväm med tanter som är betydligt äldre än mig, hur skulle jag kunna öppna mig för den här människan?! 😱 

Men det gick förvånansvärt bra, hon utstrålade en trygghet som gick hem hos mig ganska omedelbart. Sedan vete fan om jag fick ur mig något vettigt ändå. Hon hade läst mina journalanteckningar och konstaterat att det inte fanns så mycket information där (ytterligare ett tecken på att psykiatrin skiter i mig - de bryr sig inte ens om att dokumentera ordentligt) så jag fick berätta mitt livs historia med fokus på de jobbiga bitarna. Vilket tog jävligt mycket energi. Jag kände mig helt dränerad efteråt men vet inte om jag lyckades trycka på rätt saker i min berättelse. Vad är mitt grundproblem? Vad vill jag ha hjälp med? Vilket är mitt mål med den här behandlingen? Jag har liksom inget vettigt svar. Hon verkade tolka det som att nedstämdheten är ett större problem än ångesten, men jag vet inte om jag håller med om det. De växelverkar ju liksom, så det känns som en hönan-eller-ägget-frågeställning att spekulera i vilket problem som föder det andra.

Nästa vecka ska vi göra en diagnostisk utvärdering. Det låter skitläskigt! 😱 Jag är rädd för att hon ska komma med en massa konstiga och kränkande teorier, som psykologen på vårdcentralen... 😖 Redan idag började hon prata om stämningsujämnamde mediciner som jag aldrig hört talas om, men där sa jag faktiskt ifrån - jag vill inte mixtra med min medicinering, jag vill få psykologiska redskap för att hantera mina känslor.

Jag är nervös inför nästa vecka och jag lämnade mottagningen med en förvirrad känsloblandning av lättnad, oro, utmattning, sorg...

Tillbaka hemma i Norrköping besökte jag Psykiatriska veckan igen. Jag hade tagit en semesterdag från jobbet för att dagen skulle bjuda på så många intressanta föreläsningar. Men förmiddagen gick ju bort till psykologbesöket och av eftermiddagens tre föreläsningar orkade jag bara gå på den första - sedan gick jag hem och lade mig... 😴 Jag har legat i sängen ända sedan dess, men jag har inte lyckats somna än. Jag har legat och läst och försökt sortera mina intryck från morgonen. Nu blir det dock sömntablett. Natti!