Jag tror att jag lyckades lokalisera fanskapet (en man som satt och åt någonting som var misstänkt likt en Snickers) men jag stannade inte för att få klarhet i det. Jag samlade ihop mina saker och flydde ut ur vagnen. När jag kommit i säkerhet rotade jag med darrande händer och stigande panik fram mina akutmediciner. 

Och sedan var det bara att vänta, först på att medicinerna skulle börja verka och sedan på att tåget skulle ta sig fram till Norrköping (jag tror aldrig jag har varit med om en tågresa som känts så lång). Jag messade syrran och ringde till mamma när jag började känna mig säker på att det skulle gå bra, ville inte oroa dem innan dess. Och nu är jag hemma i säkerhet igen.