Igår morse fick jag veta att mitt Lyckopiller opererat bort en tumör i armen. En godartad sådan, men ändå. Jag blev både livrädd och lättad på en och samma gång. För att det kunde varit värre, för att allting gått bra, för att det bara är lite mer än ett år sedan jag förlorade kissen på grund av en tumör och jag nu börjar inbilla mig att det är något som kommer att hända med alla som är viktiga för mig (jag är logiskt medveten om att världen inte kretsar kring mig på det sättet, men med den känslomässiga medvetenheten är det lite si och så). 

 

Igår kväll gav jag mig ut i den bitande kylan och gick på publikrepetitionen av Jord. När jag först fick erbjudandet via mejl för ett par veckor sedan kändes det inte som en bra idé att gå. Jag var nere i en liten svacka just då och bedömde det inte som särskilt lämpligt att utsätta mig för en deppig pjäs om demens. Men sedan blev måendet lite stabilare och jag bestämde mig för att gå i alla fall. Och det var en jättefin historia. Jävligt deppig och känslomässigt jobbig för mig att se, men vacker och kärleksfullt skildrad. Jag är glad att jag gick och såg den (även om jag höll på att frysa ihjäl under promenaden/språngmarschen hem sedan). 

 

Nu sitter jag och väntar på att det andra seminariet i Japan-kursen ska börja. Jag känner mig konstigt nog inte särskilt ångestladdad (än). Fast himla rastlös är jag förstås. Försöker distrahera mig genom att titta på YouTube-videor. Det finns ett antal vänliga själar där ute som klipper ihop Tangled-videor till Taylor-låtar och resultaten är helt underbara...