Jag hade tänkt gå upp tidigt igår och sätta mig och skriva om japansk(a) religion(er). Istället låg jag och sov större delen av dagen. 😴 När jag väl pallrade mig upp landade jag i soffan och kollade på filmen Silence, som kursansvarig rekommenderat som en bra film om förföljelserna av kristna i Japan på 1600-talet. 

 

Och istället för att ägna återstoden av kvällen åt skrivande, som jag verkligen borde ha gjort, återvände jag till soffan och kollade på fyrans nya underhållningsprogram Stjärnornas stjärna. Inte för att jag i allmänhet kollar på teve, men jag visste ju att Ola Salo skulle vara med i det här programmet, och som trogen änglaskalle måste jag ju bara titta. 😉 

 

Och visst blev jag exalterad av att se Ola och självklart hejade jag på honom i tävlingen. Men gårdagens program fokuserade på country och det som gjorde mig mest uppspelt var att de visade bilder av Taylor och spelade upp några toner av "Tim McGraw" (som jag genat började sjunga med i) och pratade lite om hennes övergång från country till pop. Så jag antar att jag är mer av en Swiftie än en Angelhead nuförtiden (eventuellt att jag är mer förälskad i Taylor än i Ola 😜). 

 

 

Men självklart kommer jag fortsätta titta på det här programmet och följa Olas väg genom tävlingen. Jag överger honom ju inte bara för att Taylors stjärna lyser starkare på min himmel. 

 

Imorse gjorde jag förresten vad jag borde ha gjort igår. Jag gick upp tidigt och satte mig och formulerade en 800 ord lång akademisk text som jag nu äntligen har lämnat in. Och min känsla inför mina studier är betydligt mer positiv nu än när jag gnällde inför mamma i telefon igår kväll. 😜 Och jag vet ju om att jag fungerar på det sättet. Inför en deadline känns studierna bara betungande och jobbiga och jag är beredd att hoppa av och aldrig mer befatta mig med universitetsvärlden. Men så fort uppgiften är färdigskriven och inlämnad hamnar jag i ett euforiskt rus (som förstärks ytterligare när betyget kommer) där jag tycker att det är helt fantastiskt att plugga. 😉