Feministisk demonstration
Ikväll har jag varit ute i kylan och skanderat slagord tillsammans med cirka 200 andra av Norrköpings feminister. Får se om jag hamnar på bild i tidningen. Risken/chansen är nog ganska överhängande, eftersom jag höll i en stor rosa flagga med F!-loggan på under större delen av demonstrationen.
När jag först kom till uppsamlingsplatsen för demonstrationen var det ingen annan där (för i vanlig ordning var jag ute i extremt god tid). Sedan dök det upp en annan tjej som jag var ganska säker på befann sig där i samma ärende som jag. Och efter en stund kom hon fram till mig för att fråga om jag också var där för demonstrationen. Hon sa att hon tyckte att jag "såg lite sådan ut". Och jag sa inte att jag tyckte detsamma om henne, även om jag tänkte det. Men det gladde mig verkligen att jag ger ett aktivistiskt intryck, för i sådana här sammanhang brukar jag känna mig rätt trist jämfört med hur många andra ser ut.
Efter en stund dök det upp en kille som hon kände och som jag kände igen. Och strax därefter kom en journalist från lokaltidningen. Tack och lov frågade killen oss om vi kunde gå bort till partilokalen och hämta några plakat och banderoller, och jag ställde gladeligen upp på att smita undan journalistens frågor och kamera.
Det kom mer och mer folk. Den första tjejen, som jag dittills klamrat mig fast vid, hittade några hon kände och försvann iväg. Killen räckte mig en stor rosa flagga och bad mig hålla den. Inte för att jag tror att han var medveten om det, men den där flaggan var faktiskt det som höll kvar mig alla de gånger som Ångestmonstret sa åt mig att obemärkt smita iväg hem. För jag kunde ju inte bara slänga flaggan på marken och jag vågade ju inte be någon annan hålla den. Så jag fick vackert stanna kvar och hålla i den där flaggan.
Två tjejer från Pride-familjen dök upp och gav mig varsin kram. Sedan försvann de också och jag såg dem knappt under resten av demonstrationen. Innan det hela drog igång stod jag där för mig själv och fingrade på min flagga och kände mig lite bortkommen. Det kändes som att "alla andra" stod i klungor och pratade med folk de kände medan jag stod där alldeles ensam.
Och mitt i vimlet fick jag syn på en tjej som liksom...väckte mitt intresse. Hon stod också för sig själv förresten. Hon hade helsvarta kläder, svartfärgat hår, blek hy, kort lugg, en tygkasse med någon text jag inte lyckades läsa, svarta kängor och väldigt vackra ögon. Min blick drogs som en magnet till henne hela tiden, jag kunde inte låta bli att titta på henne. Och flera gånger kom hon på mig med att stå och glo på henne och jag insåg att jag borde sluta, men det gick liksom inte. Jag tror att jag blev lite smått förälskad. Jag undrar vem hon är och om jag kommer få se henne igen. Jag både hoppas och inte hoppas. Jag vill inte bli intresserad av någon, det är (nästan) bara jobbigt.
Demonstrationen drog igång och jag sökte mig till F!-gruppen som skulle gå ganska långt fram i demonstrationståget. Och då dök det upp en tjej som jag skrivit lite med på Facebook i Pride-sammanhang och hon erbjöd sig självmant att hålla i ena änden av flaggan, så att vi kunde visa upp den ordentligt i tåget. Jag gick framför henne med ett hårt grepp om min ände av flaggan och ropade "Bort med sexismen!" nedför halva Drottninggatan. Jag fokuserade på flaggan, på banderollerna och plakaten framför mig, på tjejen bakom mig, på askflagorna från facklan framför mig - på allt utom människorna som glodde på oss från trottoarerna.
Sedan blev det tal och applåder. Två gubbar trängde sig igenom folkmassan, en av dem knuffade till mig, och jag hörde dem muttra något om att "Måste de alltid prata om sex?!" innan de försvann. Herregud, visa lite respekt för att det är 8 mars idag och att vi vill uppmärksamma #MeToo-rörelsen. Inte för att det finns något "rätt" tillfälle att uppträda sexistiskt och allmänt svinigt, men mer fel än sådär kan det knappast bli. Fuck off, gubbjävlar!
Folk började skingras och jag såg mig om efter killen som gett mig flaggan, för att jag skulle kunna lämna tillbaka den och smita hem. Jag var vid det laget både hungrig, kissnödig, frusen och mentalt utmattad. Men så kom tjejen som burit flaggan tillsammans med mig i tåget fram och frågade om jag skulle följa med till partilokalen. Och jag fick ur mig ett "Eh...jag vet inte...kanske...eller..." och hon avgjorde att det betydde ja (lite ironiskt med tanke på att vi nyss jublat åt tal om att allt utom ett uttrycklig ja betyder nej, men ändå).
Jag följde med till lokalen. Och där uppsökte jag genast badrummet för att kissa, fixa till håret och lugna mina nerver. Sedan blev jag stående i hallen med armarna i kors och sneglade in mot det stora rummet där folk börjat slå sig ner runt ett bord. Killen som gett mig flaggan upplyste mig om att det fanns fika i köket, så jag tassade iväg dit och hämtade ett glas vatten och två små chokladbollar.
Och sedan slog jag mig ner i ett hörn och försökte att inte skaka för mycket på handen när jag höll i vattenglaset. Messade syrran var jag befann mig för att hon inte skulle bli orolig. Och sedan satt jag där och stirrade på mina händer och lyssnade på konversationerna runtomkring mig och försökte svara någorlunda vettigt på tilltal. Ångestmonstret ville att jag skulle resa mig och springa därifrån (nu hade jag ju ingen flagga att hålla ordning på längre, den hade jag lagt ifrån mig på hallgolvet). Men jag stannade på min stol. Svarade på frågor om Pride och lyssnade på historier om katter och naglar. Log och skrattade och kände att det här är ett sammanhang där jag nog skulle kunna trivas riktigt fint, om jag bara tar mig över den där höga ångesttröskeln och börjar känna mig trygg och hemma i sammanhanget.
Jag blev alltmer trött. Hungern, kissnödigheten och frusenheten hade jag ju rådit bot på, men utmattningen blev alltmer påtaglig. Jag behövde komma hem. Men jag kom mig inte för att resa på mig. Och jag kom mig definitivt inte för att avbryta de pågående samtalen, påkalla allas uppmärksamhet och meddela min sorti. Så jag väntade tills två av dem som satt närmast mig deklarerade att de skulle gå, och då klämde jag fram att jag också skulle gå och reste mig och vinkade samtidigt som dem och sedan smet jag iväg.
Och nu är jag hemma, helt slut men väldigt nöjd. Natti natti!
Kommentarer
Trackback
