Började dagen imorse med att gråta och prata med mamma. Min första semesterdag. Och med en inplanerad Pride-resa till Stockholm bara några timmar bort. Jag var fortfarande ledsen när jag gav mig iväg...

...och när jag kom fram. Kände mig inte alls entusiastisk över att vara i Stockholm och hade ingen större lust att gå på några evenemang.

Men jag begav mig ändå till Pride House och bytte in min biljett mot ett armband. Det är väl två år sedan jag var på Stockholm Pride senast och det mesta var sig likt. Men jag reagerade på hur otroligt många poliser och ordningsvakter som rörde sig i och omkring Pride House. Så kan jag inte minnas att det har varit förut, inte på den här nivån. Och det var ju likadant vid paraden hemma i Norrköping i våras - typ hela stans poliskår var inkallad för att skydda paraden. Det är så sorgligt att samhället har blivit såhär. Att vi behöver såhär mycket skydd för att hotet från nazisterna är så stort och påtagligt. Det är vidrigt. Fattar ni hur fucked up samhället håller på att bli?! Tänk på det när ni röstar i höst.

Jag hade planerat ungefär vilka programpunkter jag hade tänkt gå på, men ibland ändrade jag mig, ibland ställdes programpunkter in, ibland hittade jag inte till rätt lokal (och vågade inte fråga) och ibland vågade jag inte gå in för att jag kom så sent. Inte helt fearless beteende, men jag tänker att det är väldigt fearless av mig att överhuvudtaget åka till centrala Stockholm alldeles själv...så det är typ okej att fega ur lite. Jag har faktiskt inte fått en enda panikattack än. Vet inte om det beror på att min kropp inte pallar mer sådant efter att ha hyperventilerat så mycket igår kväll, eller om det beror på att jag slapp den vidriga Centralen idag eftersom de bygger om där så att tågen stannar på Söder istället...hur som helst är jag tacksam.

Den första programpunkten jag gick på var ett samtal om HBTQ-representation i teveserier. Mycket intressant, även om statistiken inte var så upplyftande (6,4 procent av karaktärerna i amerikanska teveserier senaste året)... Ett lite obehagligt inslag var när en kille (förmodligen ett nättroll) dök upp halvvägs igenom samtalet och satte sig bredvid mig och nästan omedelbart avbröt föreläsarna med en fråga om vad queer är. Och sedan inte nöjde sig med svaret han fick utan krävde mer ingående förklaringar. Strax därefter reste han sig, plockade upp sin väska som han placerat framför sig (innehållande inspelningsutrustning?) och gick därifrån med ett triumferande leende. Det kändes obehagligt. Jag har strategiskt undvikit i princip alla programpunkter som skulle kunna locka till sig avskummen (för två år sedan var jag med om att ett gäng från den bruna högersörjan sabbade ett panelsamtal som ironiskt nog tog upp vikten av trygga rum), men var inte beredd på att det skulle dyka upp en idiot på något som verkade så "harmlöst" som det här samtalet.

Sedan hamnade jag (slumpmässigt) på ett panelsamtal anordnat av ett fackförbund, där jag märkte att mina tankar fladdrade iväg rätt mycket. Insåg där och då hur mycket jag föredrar när de som står och pratar är aktivistiska HBTQ-personer (gärna med akademisk bakgrund) med stor erfarenhet inom ämnet, snarare än en samling välmenande heterosexuella cispersoner som vill vara PK men uttrycker sig lite klantigt och uppenbart inte riktigt vet vad de pratar om.

Därefter lyssnade jag till ett betydligt mer intressant panelsamtal om unga HBTQ-personers situation i den svenska skolan. Och sedan satt jag som publik vid ett livesänt radioprogram om lesbiskas situation i Mellanöstern. Också mycket intressant.

Sedan gick jag på en teaterföreställning som lät rolig i beskrivningen och började himla lovande, men snart spårade ur och mest kändes konstig. Tur att jag i alla fall inte behövde betala någonting för det. Egentligen var det inträde, men eftersom de missat att skriva det i programmet fick vi som dök upp där med Pride-armband men utan biljett komma in ändå, efter att alla betalande besökare satt sig. Först tänkte de bara släppa in fem av oss, men sedan bestämde de sig för att alla sjutton fick komma in. Jobbigt att gå in i en fullsatt lokal, men jag hittade ganska snart en ledig plats. Det var en sådan där obehaglig föreställning där skådespelarna interagerar med publiken (vilket jag tycker är skitjobbigt!) men tack och lov var det ingen som riktade sig till mig.

Föreställningen drog ut på tiden, så dagens sista programpunkter hade redan hunnit börja när den väl var slut. Därför gick jag inte på det jag hade tänkt, utan anslöt mig lite diskret till publiken till ett panelsamtal som pågick på en ganska öppen yta. Det handlade om bisexualitet, och jag insåg att det faktiskt var nyttigt för mig att hamna där. Bisexuella är väldigt osynliggjorda inom HBTQ-världen och det finns en utbredd bifobi och fördomar om bisexualitet (som jag skamset måste erkänna att jag bär en del på själv).

Många tankar och erfarenheter rikare travade jag iväg till mitt hotell. Samma som jag bott på några gånger när jag gått på kurs genom jobbet, men de har gjort om jättemycket sedan jag var här sist så jag kände inte alls igen mig när jag klev in genom entrén. Som om inte det var tillräckligt för att göra mig nervös var det en blond söt tjej som skötte receptionen. Jag tog inte till mig någonting alls av det hon sa om frukost och utcheckning, men jag hoppas att det finns någon information om det här på rummet också (har inte kollat, har bara fotat, duschat och kollapsat på sängen). 

Som ni ser är jag lite mer stabil nu än imorse. Och imorgon väntar ännu en superintressant dag. Men jag är tack och lov hemma i stan igen redan imorgon kväll. Stockholm är trevligt - i små portioner. 😴

---

Tänker du skriva en kommentar?

Vad gullig du är! Jag blir jätteglad när jag får trevliga kommentarer.

Observera att alla kommentarer granskas innan publicering. Olämpliga kommentarer, såsom mobbning och spam, kommer inte att publiceras.


Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: