Åkte buss från stationen till universitetet. En i Pride-familjen hade nämligen sin disputation där igår. Och jag var förstås först på plats. Efter en stund dök en annan åhörare upp, och han började småprata med mig. Jag insåg panikslaget att jag inte hade tänkt på den aspekten innan...att folk faktiskt kanske skulle prata med mig där...jag hade bara tänkt glida in och lyssna på disputationen lite diskret.

Fler och fler dök upp och den pratsamme herren fick lite mer talföra personer att ägna sig åt, så jag fick vara ifred. När dagens huvudperson dök upp kom hon fram och kramade mig, i övrigt var det ingen som ägnade mig någon mer uppmärksamhet. Skönt.

Själva disputationen var helt otrolig. Jag har aldrig varit på någon sådan innan, men jag förstod ändå av det som sades att det hon gjort är något alldeles banbrytande. Både innehållsmässigt och formmässigt. Herregud, hon har myntat nya begrepp och öppnat upp för ett helt nytt sätt att skriva en doktorsavhandling på. Alltså, jag visste att hon var awesome, men SÅ awesome?! Wow...

Efter disputationen var det dags för mingel, men då smet jag iväg till busshållplatsen och begav mig hemåt istället. Gick till Max och åt ett halloumimål (det hade jag tänkt göra efter Linköpingsresan i söndags, men då var jag ju så jävla obeslutsam att jag bara gick hem istället, så det kändes skönt att jag fixade att gå dit igår istället). Sedan gick jag hem och kollapsade på sängen. Det bara dunkade i huvudet och jag var så jävla trött. Ville bara sova...

Men jag var ju bjuden på disputationsfesten på kvällen. Och jag hade tackat ja och betalat kuvertavgiften och de hade allergianpassat maten...så jag kunde ju inte bara strunta i det. Så jag gick till lokalen. Satt en stund utanför och väntade på att det skulle komma mer människor (jag var extremt tidig i vanlig ordning). Sedan gick jag in. Och blev stående innanför dörren utan att veta vad jag skulle ta mig till. Det var fortfarande tidigt (typ tio minuter kvar tills festen skulle börja) och personalen var upptagen med att hälla upp dricka i höga glas.

Efter en stund tog jag mig längre in i lokalen, hittade ett annat hörn att stå och hänga i. Det kom mer och mer folk (totalt tror jag att det blev runt 60 gäster) och jag försökte göra mig så osynlig som möjligt (och lyckades ganska bra). När jag sedan såg en, och sedan en till, ur Pride-familjen dyka upp var det en enorm lättnad. De kom fram och kramade mig och pratade med mig, och jag ville typ klamra mig fast vid dem så att de inte skulle överge mig.

Under själva middagen var det bordsplacering - något av det värsta jag vet. Och jag hamnade bredvid en människa som pratade engelska! Men jag hamnade även mitt emot en i Pride-familjen. Och det gjorde mig så himla lättad! Hon och jag satt och pratade hela kvällen (när vi inte lyssnade på talen) och det kändes väldigt lugnt och tryggt. Jag sände mer än en gång tacksamma tankar till värdinnan som tänkt på att ge mig en sådan trygg placering.

När det blev dags för dessert bröt jag upp och gick hem. Sa ingenting till någon annan än hon jag suttit mitt emot. Men jag hoppas att det var okej. Huvudpersonens farfar hade redan gått för en bra stund sedan. Och jag var minst sagt utmattad. Klockan var kvart över tio på kvällen och det hade varit en lååång dag. Jag gick och lade mig utan att vare sig duscha eller borsta tänderna, och jag somnade utan Imovane.