Samtalet kring fikabordet på jobbet gled idag in på träning och någon frågade mig om jag fortfarande går på yoga. Jag svarade nej och förklarade att mitt yogaställe lagt ner. De föreslog då att jag kunde gå någon annanstans, och jag skruvade på mig och mumlade någonting ohörbart. Kände mig trängd och stressad. Men då sa kollegan som först tagit upp ämnet att det nog är jobbigt för mig att gå till ett nytt främmande ställe där jag aldrig varit förut och inte känner någon. Och alla köpte det, även om de tyckte att det var synd eftersom yogan är bra för mig. Jag kände mig omtumlad men glad över denna vändning i samtalet. Att känna att jag faktiskt är omgiven av människor som fattar hur jag fungerar (och inte fungerar). Jag ska försöka komma ihåg det när jag känner mig ensam och missförstådd...