Väl hemma på hallgolvet öppnade jag kartongen och plockade upp den lilla urnan med hennes namn på...och då kom tårarna. Jag har varit relativt behärskad den senaste tiden, men nu bara rasade allting igen.

Hade det inte varit för att jag skulle iväg på möte med Pride-familjen så hade jag säkert blivit kvar på golvet hela kvällen. Men nu blev jag tvungen att samla ihop mig. Placerade urnan i hennes favoritfåtölj i vardagsrummet, torkade tårarna och gav mig iväg till möteslokalen.

Anlände som ett vrak. Men som vanligt hade samvaron med Pride-familjen en mycket stärkande och lugnande effekt på mig. Efter två och en halv timmes möte var vraket renoverat och redo att segla hemåt.

Självklart måste jag röra vid urnan. Igen. Och den här gången råkade jag luta den en aning - och hörde till min stora skräck hur askan rann inuti den. Fruktansvärt obehagligt.

Jag har beställt en annan, finare urna som är på väg hit från USA. Men hur jag ska förmå mig att öppna den här urnan och hälla över askan i den nya urnan...det fattar jag bara inte.