Hemma. Jag kom in i köket, fick syn på hennes fortfarande fyllda mat- och vattenskålar och hennes många mediciner och hjälpmedel - och sjönk ner på köksgolvet och bröt ihop. Tycker att jag ser och hör henne överallt, bara väntar på att hon ska dyka upp i en dörröppning eller ligga i en fåtölj och titta på mig. Vi har plockat bort hennes saker, det mesta ligger instuvat i min klädkammare nu. Jag fasar för att gå och lägga mig. Har bytt till rena underlakan, som inte bär spår efter hennes snorande. Men hon finns där ändå. Hon finns överallt.