De sista dagarna har verkligen varit hemska. Jag har börjat gråta för allt och ingenting och fått plötsliga vredesutbrott och känt mig konstant trött. Jag tänker mycket på incidenten i tisdags och emellanåt har tankarna varit riktigt sjuka...

Imorse låg jag och storgrät i sängen, kom fram till att det inte var någon bra idé att gå till jobbet utan kontaktade psykakuten istället. En stund senare tog jag bussen till sjukhuset och letade mig fram till rätt avdelning. Jag hade aldrig varit där förut och det var verkligen ett skrämmande ställe. Dörrarna var ordentligt låsta och personalen tog omedelbart ifrån mig min handväska och frågade om jag hade några vassa föremål på mig. Jag kände mig som någon slags fånge och tänkte panikslaget att de kanske tänkte hålla mig kvar där mot min vilja.

Efter en stunds gråtande i väntrummet fick jag följa med en vänlig människa in i ett samtalsrum. Hon försäkrade mig om att det är helt normalt att jag känner och tänker som jag gör just nu och att jag ska tillåta mig själv att göra det och inte vara så hård mot mig själv, samt att jag förmodligen kommer att börja må bättre inom de närmaste dagarna.

Det mesta hon sa var sådant som min fina och kloka syster redan talat om för mig, men det kändes ändå skönt att få höra det även från professionellt håll.

Sålunda lugnad åkte jag hem och lade mig och sov i flera timmar. Sedan kom mamma och hämtade mig, så nu är jag på landet för lite rekreation. Imorgon bitti ska vi ut i svampskogen...