Har varit i Stockholm hela långa dagen idag och gått på mässa. Så jag är väldigt trött nu. 😴

Började få spänningshuvudvärk redan igår kväll och imorse var jag så nervös att jag nästan började gråta medan jag gjorde mig i ordning. I morgonrusningen på Centralen slog panikångesten till, så det var skönt att ha kollegorna med som kunde styra upp situationen och se till att vi kom ombord på rätt pendeltåg. Jag höll mig tätt intill dem under hela dagen sedan i mässhallen.

Lunchen intogs i restaurangen på ett hotell i närheten av mässhallen. Ja! Jag åt faktiskt på restaurang - för första gången sedan ambulansfärden för en månad sedan. (Applåd på det, tack!) Först förhörde jag kassapersonalen, som sa att de inte använder nötter överhuvudtaget i maten eftersom det är så vanligt med allergier. (Det är sådant här som ändå får mig att känna en viss kärlek till Stockholm - en sådan fantastisk medvetenhet!) Men för att jag skulle vara riktigt säker gick hon och hämtade en kille från köket, som fick redogöra för mig exakt vad det vegetariska alternativet innehöll. Och sedan åt jag och kände mig fullkomligt lugn.

Höjdpunkten på mässan var föreläsningen med Elaine Eksvärd. Jag visste ingenting om henne innan (förutom att typ alla höjer henne till skyarna för att hon är så bra) men efter den där föreläsningen var jag helt frälst. Jag hade kunnat sitta och lyssna på henne hela dagen, men tyvärr fick vi inte mer än en timme med henne.

Hemresan via Centralen i eftermiddagsrusningen blev om möjligt ännu mer plågsam än morgonens upplevelse. Kollegorna drog in mig i en bokhandel i väntan på tåget, vilket distraherade mig en aning men inte tillräckligt.

På tåget hem mådde jag illa och trodde att jag skulle kräkas, men klarade mig hela vägen hem till Norrköping utan några missöden.

Nu har jag duschat och krupit ner i sängen med en väldigt kelig katt. Home, sweet home! Vad det är skönt att vara hemma! Men jag är faktiskt nöjd med dagen, även om det kanske inte låter så när jag beskriver allt som varit jobbigt. Men det är ju såhär det är för mig...det ÄR jobbigt! Men jag utmanar mig själv, jag utsätter mig för obehagliga situationer - och jag överlever. Och jag blir stolt över mig själv som gör det.