Dags för musikalbesök nummer 4. Nu börjar personalen känna igen mig. "Så var det dags igen!" kom en trevlig dam fram till mig och sa. Hon jobbar tydligen här, men ikväll är hon här som privatperson. Jag kände inte igen henne (jag är askass på att känna igen folk), men hon kände mycket väl igen mig.

Förra söndagen kom det fram en annan dam till mig och sa att hon blev glad när hon såg mig för att jag hade så färgglada kläder (rosa leggings, regnbågsfärgade strumpor, My Little Pony-klänning och japansk skoljacka - medan typ alla andra teaterbesökare har mörka seriösa kläder).

Jag är väldigt ambivalent till sådan här uppmärksamhet. Jag blir glad, men samtidigt stissig. Men mest glad, tror jag. ☺ Och nu blir jag snart ännu gladare, för nu öppnar snart dörrarna till salongen...

Ikväll har jag varit på årsmöte med Pride-familjen. En mycket trevlig tillställning såklart. Och jag märkte en klar skillnad från föregående årsmöte (för att inte tala om tidigare år!) när det gällde hur trygg och säker jag kände mig i gruppen och i min roll i föreningen och med att prata på mötet och redogöra för mina ansvarsområden och så vidare. Jag har verkligen vuxit i det avseendet. ☺👍 Inte så att jag plötsligt är superbekväm med att prata inför folk (och precis innan kändes det rejält i magen kan jag ju säga) men herregud vilken skillnad mot tidigare! Så tack, fina Pride-människor, för att jag får växa och utvecklas tillsammans med er. ❤💛💚💙💜💖

God morgon! Känner mig oförskämt sprudlande idag. Vaknade vid halv fem och kände mig pigg och glad. Var på plats på kontoret redan tio över sex (och slog därmed mitt tidigare rekord på tidig ankomst till kontoret med fem minuter). Hoppas att ni får en fin dag! 😊

Precis hemkommen från musikalbesök nummer 3. Åååhh, jag vill se den igen! Nu! Men jag får väl vänta till nästa helg, antar jag...trots att vår bästa tid är nu. 😜❤

Jag hade tänkt skriva på hemtentan hela dagen idag. Istället har syrran och jag handlat, spelat tevespel, lyssnat på julmusik och bakat blåbärspaj. Så det blev bara några timmar sammanlagt som jag ägnade åt hemtentan. Otroligt nog har jag ändå lyckats skriva nästan halva tentan idag - med över tre veckor kvar till deadline. Det känns väldigt bra. 😊👍 Får se hur mycket det blir skrivet imorgon. Då ska jag ju iväg på musikal på eftermiddagen, och jag har himla svårt att ta mig för saker och ting när jag vet att jag ska iväg senare. Förra söndagen blev ju en karastrof ur studiehänseende, och jag misstänker att även morgondagen kommer att bli det. Men det är inte hela världen i så fall. Jag ligger ju som sagt bra till, och jag behöver faktiskt min veckodos av "La Cage aux Folles". ❤

Iiiiiiihhh!!! Nu har mina symönster äntligen kommit från England. Vill rusa till tygaffären nu meddetsamma! 😄💖

Efter jobbet igår tog jag bussen till djuraffären och köpte en stor påse kattmat och en ny klöspåle - som jag sedan släpade med mig tillbaka hem på bussen. Bussen var fullsatt, så full att det stod folk i mittgången ända fram till föraren. Och mitt i allt detta satt alltså jag med en gigantisk kasse från djuraffären. Jag satt ytterst (uäh, hatar att behöva sätta mig bredvid folk jag inte känner!) och plötsligt skulle killen som satt innerst gå av, och mittgången var fullproppad med folk, och min gigantiska kasse var i vägen...och jag fattar inte hur han klarade av att ta sig ut därifrån och jag fattar inte hur jag överlevde den där helvetiska bussresan. Jag kom till och med av vid rätt hållplats! Och jag fick med mig min gigantiska kasse.

Kissen blev inte precis överentusiastisk när jag kom hem med den nya klöspålen (trots att hon verkligen behövde en ny). Hon nosade lite på den, gav mig en skeptisk blick och gick därifrån. Men imorse såg jag tydliga spår av att hon använt den under natten. Duktig flicka! När jag kom hem från jobbet idag utförde hon dock det sedvanliga glädjeklösandet på den gamla klöspålen...tills jag påminde henne om att hon faktiskt har en ny som är mycket finare nu. Men den gamla får stå kvar bredvid den nya ett tag till. För det tar tid att vänja sig vid det som är nytt och okänt och lite läskigt (tell me about it).

En liten påminnelse såhär innan jag slocknar. Idag är sista dagen att söka till vårterminen 2017. Så skynda er in på min favoritsajt innan det är för sent!

Sinnesstämningen har höjts "en aning" sedan jag skrev det förra inlägget. För nu har jag varit på teatern och sett "La Cage aux Folles" för andra gången och det gjorde mig lika lycklig som förra gången. Åååhh, vill gå och se den varenda kväll ju! 💖

Clowner. Seriöst?! Jag trodde att sommarens Pokémon-hysteri var det absoluta lågvattenmärket för mänsklighetens fördumning. Men nu klär folk ut sig till clowner och attackerar främlingar. Vad fan är det för FEL på folk?! Det skulle inte förvåna mig om Trump-äcklet vinner valet, när nivån hos vuxna människor är såhär låg. Uuuuääähh, jag orkar inte med den här sjuka världen. Nu kryper jag ner under mitt Hello Kitty-täcke och sover några timmar, sedan går jag iväg och kollar på musikal. En något sundare verklighetsflykt än den som så många andra ägnar sig åt. Fuck off!

Utmattningen efter Stockholm tog slutligen ut sin rätt idag. Jag har sovit halva dagen! 😪 Men jag har ändå fått förvånansvärt mycket gjort - tvättat och diskat och städat badrummet och fixat med lite Pride-grejer och gjort matlådor. Har till och med hunnit kolla på "The Young Victoria". Göromål som kvarstår till morgondagen: gå ut med soporna, gå och handla, börja arbeta med hemtentan. Och så ska jag gå på teater och se "La Cage aux Folles" igen. Yay! 😄💖

Har varit hos frisören idag. Känns jättebra! 😄

Har varit i Stockholm hela långa dagen idag och gått på mässa. Så jag är väldigt trött nu. 😴

Började få spänningshuvudvärk redan igår kväll och imorse var jag så nervös att jag nästan började gråta medan jag gjorde mig i ordning. I morgonrusningen på Centralen slog panikångesten till, så det var skönt att ha kollegorna med som kunde styra upp situationen och se till att vi kom ombord på rätt pendeltåg. Jag höll mig tätt intill dem under hela dagen sedan i mässhallen.

Lunchen intogs i restaurangen på ett hotell i närheten av mässhallen. Ja! Jag åt faktiskt på restaurang - för första gången sedan ambulansfärden för en månad sedan. (Applåd på det, tack!) Först förhörde jag kassapersonalen, som sa att de inte använder nötter överhuvudtaget i maten eftersom det är så vanligt med allergier. (Det är sådant här som ändå får mig att känna en viss kärlek till Stockholm - en sådan fantastisk medvetenhet!) Men för att jag skulle vara riktigt säker gick hon och hämtade en kille från köket, som fick redogöra för mig exakt vad det vegetariska alternativet innehöll. Och sedan åt jag och kände mig fullkomligt lugn.

Höjdpunkten på mässan var föreläsningen med Elaine Eksvärd. Jag visste ingenting om henne innan (förutom att typ alla höjer henne till skyarna för att hon är så bra) men efter den där föreläsningen var jag helt frälst. Jag hade kunnat sitta och lyssna på henne hela dagen, men tyvärr fick vi inte mer än en timme med henne.

Hemresan via Centralen i eftermiddagsrusningen blev om möjligt ännu mer plågsam än morgonens upplevelse. Kollegorna drog in mig i en bokhandel i väntan på tåget, vilket distraherade mig en aning men inte tillräckligt.

På tåget hem mådde jag illa och trodde att jag skulle kräkas, men klarade mig hela vägen hem till Norrköping utan några missöden.

Nu har jag duschat och krupit ner i sängen med en väldigt kelig katt. Home, sweet home! Vad det är skönt att vara hemma! Men jag är faktiskt nöjd med dagen, även om det kanske inte låter så när jag beskriver allt som varit jobbigt. Men det är ju såhär det är för mig...det ÄR jobbigt! Men jag utmanar mig själv, jag utsätter mig för obehagliga situationer - och jag överlever. Och jag blir stolt över mig själv som gör det.

Har ägnat eftermiddagen åt att ÄNTLIGEN sy sovrumsgardinerna som jag köpte tyg till för X antal månader sedan...

Idag har varit en dag då kreativiteten flödat. Får tacka Livrädd för hennes besök och dragshowmusikalen vi gick på igår. Annars hade jag knappast känt mig såhär inspirerad denna söndag.

Och snart kommer mönstren jag beställt från Storbritannien, så snart kan jag börja sy söta klänningar i japansk kawaii-stil. Känner hur en ny sitta-vid-symaskinen-varje-ledig-stund-period är i antågande...och jag älskar det! 😀💖

Ikväll har Livrädd och jag varit på teater och sett "La Cage aux Folles". När hon föreslog det visste jag inte riktigt vad den handlade om, men blev snart varse att det var en musikal med drag - och mer behövdes inte för att jag skulle kasta mig över biljettbokningen.

Det var en jättefin historia om två bögar som varit tillsammans i tjugo år och uppfostrat en son tillsammans, vilken nu tänkte gifta sig med dottern till en homofobisk politiker - vilket ledde till en hel del komplikationer. Men till slut ordnade allting upp sig till det bästa och jag kände mig så himla lycklig när vi lämnade teatern efter föreställningen.

Så mycket kärlek, coola kläder, vackra transvestiter, häftiga dansnummer och fint budskap. Jag har en känsla av att jag kommer gå och se den här underbara musikalen fler gånger under hösten. KÄRLEK!!!

Träffade en av mina kunder innan vi gick in i salongen. Lite awkward - som att träffa lärare utanför skolan. Fel miljö, fel roll. Men det gick rätt bra.

Värre var det med kärringen som satt bredvid mig i salongen. En superheterosexuell människa som hela tiden (verkligen HELA tiden!) satt och ojade sig och skrattade åt hur tokigt det var med alla KARLAR I KLÄNNING på scenen.

Eeehh, det är liksom en dragshow...vad fan hade du väntat dig?! Och sluta fnissa åt att pojkarna kysser varandra! Sluta kommentera att det är karlar i klänningar. Sluta med allt ditt trams och fokusera på relationsdramatiken i familjen som musikalen handlar om. Det är en mycket känslig och vacker historia som verkligen berörde mig djupt - trots alla störningsmoment från dig! (Jag sa förstås inget av detta, jag bara log lite avmätt när hon vände sig till mig med sina kommentarer.)

Kolla vad som har hänt med Körsbärsdalens vackra träd idag! Inte bara stympade, utan totalt nedsågade. Trodde knappt att det var sant när chefen gjorde mig uppmärksam på det. Om jag vetat om att detta skulle hända hade jag klättrat upp i ett av träden och vägrat komma ner innan motorsågen var borta. Blir bara mer och mer övertygad om att fastighetsägaren är Tengil...

Syrran och jag fikade på ett café tidigare ikväll. Första gången jag "åt ute" sedan ambulansfärden. Hade ångest på vägen till caféet, men väl där gick det rätt bra. Körde på ett säkert kort och beställde bara sådant som jag brukar beställa när vi går dit (och som garanterat inte innehåller några farligheter). Det var en fin upplevelse, och bra träning inför nästa veckas stockholmslunch.

Nästa vecka ska jag åka till Stockholm med några av kollegorna och gå på mässa en hel dag. Bara det är ju en nära-döden-upplevelse i sig - jag har nog inte varit på en enda mässa där jag INTE fått en panikattack.

Men själva mässan är trots allt inte det största problemet. Nej, det största problemet är att vi ska äta lunch tillsammans på en RESTAURANG.

Sedan den hemska incidenten den 13 september när jag fick i mig nötter och behövde åka ambulans till akuten, har jag totalvägrat att sätta min fot i en restaurang. Jag äter bara sådant jag lagat själv, som jag kan vara 100 % säker på inte innehåller någonting farligt.

Jag är fan LIVRÄDD för att råka ut för samma sak, eller ännu värre, om jag äter restaurangmat igen. Har ju lärt mig att det uppenbarligen inte spelar någon roll om jag säger till innan, maten kan lik förbannat vara livsfarlig.

När stockholmslunchen kom på tal idag började jag gråta. Det är så förbannat ångestladdat, jag klarar inte av det. Och så ovanpå det kommer det dåliga samvetet över att svika kollegorna samt ensamheten och isoleringen från gemenskapen om jag "väljer" att äta medhavd matsäck på någon kall parkbänk medan de andra sitter på restaurangen...

Messade lite med en av kollegorna nu ikväll, som föreslog att jag åtminstone ska följa med till restaurangen och titta på maten och hur den verkar och hur det känns för mig innan jag bestämmer mig. Det låter rimligt. Men jag är fortfarande rädd.

Har pluggat typ hela dagen idag. Framåt kvällen började jag känna mig lite smått melankolisk och rastlös, bestämde mig för att se en film.

Tre filmer låg framme vid teven. Den första var supersöta "The Young Victoria", som jag sett hur många gånger som helst och verkligen älskar. De andra två hade jag inte sett förut - "Under körsbärsträden", en japansk feelgoodfilm som enligt en recension på baksidan är "en lisa för själen", och "Kungsgatan", en deppig svensk 1940-talsfilm om en statarflicka som flyttar till Stockholm och blir prostituerad.

Och vilken valde jag att se i mitt melankoliska tillstånd? "Kungsgatan" förstås. Suck. Och den var precis så mörk och dyster som jag trodde att den skulle vara. Faktiskt ännu värre, för den slutade till och med hemskt - jag blev lite chockad, för oftast har de där gamla filmerna så söta slut. Ett tag såg det ut att vara på väg mot ett "Kejsaren av Portugallien"-slut, med den förälskade pojken hemifrån som troget väntar på flickan som farit till storstaden och gått ner sig i prostitution. Men istället för att paret återförenades och levde lyckliga i alla sina dagar, så dumpade han henne plötsligt och hon tog livet av sig och sedan kom den trudeluttiga slutmusiken och jag satt där i soffan och bara stirrade vantroget på teven. Vad faaaan liksom. Gamla filmer ska inte sluta så!