Idag är en sådan där dag när jag bara vill lägga mig ner och gråta och skrika hysteriskt. Rakblad har jag också känt ett visst sug efter (det var väldigt länge sedan jag drabbades av sådana tankar sist, så då fattar ni kanske hur överjävlig den här dagen har varit).

 

Den började i och för sig bra. Syrran sov hos mig inatt och hon följde mig till jobbet imorse. Mycket trevligt. :) Men säg den frid som varar...

 

Till och med parkbänkarna visste att det skulle bli en jävlig dag! :O Jag borde ha tagit till mig budskapet...för när Katla väl kom var jag inte alls redo för det. Till en början var det bara små rökpuffar, som kom fram under ett samtal som chefen och jag hade på morgonen. Ett orosmoment. Jobbigt, men relativt hanterbart.

 

Det verkliga drakvrålet kom först några timmar senare, under ett möte med en kund.

 

Det finns två saker jag bara inte tål.

1) Korkade människor som vägrar fatta vad jag säger till dem.

2) Aggressiva människor som skriker åt mig och är förbannade på mig fastän det inträffade egentligen är deras eget fel.

 

Människor som uppfyller båda dessa kriterier och dessutom är jävligt otacksamma över hur mycket man sliter för deras skull för att hjälpa dem...there are no words for how much I hate them!

 

Under resten av arbetsdagen kände jag någon slags mental allergi mot kunden och uppdraget ifråga. Jag vägrade befatta mig med det. När någon kollega ville diskutera någonting som hade med det att göra fick jag snudd på nervöst sammanbrott. Vi-tar-det-imorgon-jag-orkar-inte-med-den-här-skiten-nu-okej?!

 

Jag har känt mig helt knäckt större delen av dagen. Men vad värre är - även chefen har sett ledsen ut! Jag tassade in till honom och ställde mig och väntade på att han skulle upptäcka mig och så frågade jag försiktigt hur det var med honom...jag hade velat krama honom, för det kändes som om han behövde det, men jag vågade inte riktigt det (vi kramas liksom bara i samband med presentutdelningar på födelsedagar).

 

Det finns så många saker som hänger lösa i luften nu (som jag dessvärre inte kan dela med mig av här). Som tickande bomber. Jag bara väntar på smällen. På att Katla ska börja spruta eld och förinta hela Körsbärsdalen.

 

Hoppas att det vänder snart för jag pallar fan inte mer nu.