Igår hade jag förstås tänkt skriva ett inlägg om att det var på dagen SJU ÅR SEDAN jag tog studenten och att jag känner mig som en gammal kärring när jag ser alla ungdomar som springer runt på stan i sina vita mössor.

 

Men jag var inte riktigt på humör att blogga igår. Jag var så satans olycklig. För nojig som jag är gick jag in och läste det finstilta kring mina Taylor-konsertbiljetter...och där stod det att när man hämtar ut biljetterna så måste man uppvisa kreditkortet som användes för att köpa dem samt legitimation för den som kreditkortet tillhör. Alltså måste Per följa med till Kalifornien, eftersom det var hans kreditkort jag använde när jag köpte biljetterna eftersom jag bara hade ett tattigt gammalt Maestro på den tiden. :O

 

I nästan ett helt dygn har jag nu gått som i sorgedvala och trott att jag inte skulle få se Taylor live i Los Angeles trots allt. Jag har försökt tänka positivt, att vi åtminstone får en härlig vecka i San Francisco och att det nog ändå vore rätt skönt att slippa fara ner till Los Angeles över dagen för konserten...men det har liksom inte hjälpt.

 

Jag skickade ett panikmejl till bolaget som står bakom VIP-biljetterna till konsertens bästa platser. Det gjorde jag imorse, och sedan har jag gått och väntat på att få ett svar. Och det kan man ju få vänta rätt länge på, om bolaget ifråga är beläget på västkusten i USA och inte alls har kontorstid när det är morgon i Sverige...

 

En hemsk dag har det varit! :( Och jag behövde inte ens överväga huruvida jag skulle ta Imovane eller inte igår kväll - jag hade alldeles för mycket ångest för att kunna somna utan. Och för en gångs skull var det inte kissen utan ångesten som väckte mig mitt i natten. Och jag kastade mig förstås över dutt-dutt-telefonen för att se om jag fått svar från bolaget.

 

Och det hade jag! Ett jättetrevligt och hjälpsamt och alldeles underbart svar, vars viktigaste mening var följande...