Med nästan en hel vecka kvar till deadline läste jag ikväll ut det sista av kurslitteraturen. (Så nu ska jag "bara" skriva analysen...) Detta fordrade en liten belöning, tyckte jag, så jag lade mig och kollade på Confessions of a Teenage Drama Queen. Eftersom det är en film som inte innehåller vare sig våld eller snusk (det är en Disney-film) tog det förstås inte många minuter innan kissen somnade av uttråkning. ;) Kissens matte tycker däremot att det är en riktigt bra film. Bortsett från tre saker som stör mig EXTREMT mycket...

 

1) Den svenska titeln.

2) Stereotyperna.

3) Slutet.

 

Så. Om vi börjar med den första punkten. Hur i hela HELVETE kommer man ens på tanken att översätta "Confessions of a Teenage Drama Queen" till "Tonårsliv"?!? Jag fattar verkligen inte det. Det är liksom lååångt bortom värdelöst.

 

Men det är ingenting emot nummer två på listan. Stereotyperna. De gamla vanliga i en high shool-film. Töntiga-tjejen-med-fula-kläder-och-stränga-föräldrar. Utflippade-och-verklighetsfrånvända-dramaläraren. Rika-och-populära-bitchtjejen-med-ett-hov-av-fjortiskompisar. Och så vidare och så vidare tills jag fullkomligt SPYR på eländet!

 

Men slutet...slutet tar ändå priset. Det är så påklistrat och liksom skriker nödlösning lång väg. Huvudpersonen Lola har genom hela filmen varit handlöst förälskad i sin idol Stu. Under filmens gång utvecklar hon en väldigt stark connection till skolkompisen Ella. Om jag hade skrivit manus skulle hon ha blivit tillsammans med antingen den ena eller den andra av dessa två. Men nu är det inte jag som står bakom den här filmen. Det är moralens väktare Disney. Och i Disneys värld kan inte en femtonårig flicka bli tillsammans med en alkoholiserad rockstjärna eller en annan flicka. Så då slänger man in en plötslig förälskelse i killkompisen Sam, vilken figurerat i bakgrunden genom hela filmen utan att fylla någon viktig funktion i själva storyn. Hux flux blir de tillsammans, för att tittarna inte ska få några lustiga idéer av den känslofyllda scenen i Lolas sovrum där Ella halvt gråtande berättar hur mycket Lola betyder för henne eller den strax därpå följande scenen när Lola lyckligt leende dansar med Stu inför hela skolan...för att hålla sig "inom ramarna" ser man till att dessa scener följs av en avslutande scen där Lola kysser Sam och deklarerar att det är honom hon älskar - och det är inte trovärdigt för fem öre. (Lägg därtill att Lola helt plötsligt blir sams med bitchtjejen som varit hennes stora fiende genom hela filmen...för i Disney-världen kan man ju inte avsluta en film utan att alla blir vänner, typ.)

 

Men ja...förutom allt detta så är det en väldigt bra film. Faktiskt. :P