Nu har både Fobisk och syrran lämnat mitt hem, så nu sitter jag här ensam med Ångestmonstret. :bigeyes: Som är fullkomligt ifrån sig över allt jag vågat den här helgen (och som verkligen går in för att övertyga mig om att alltihop gick åt helvete). Träffa Fobisk IRL för första gången, låta honom sova här, agera värdinna och visa honom stan, äta och prata och vara social och normal hela långa söndagen (och gärna framstå som intressant och rolig och trevlig). Verkligen inte i Ångestmonstrets smak (inte i kissens heller förresten - hon sprang antingen omkring och jamade eller så gömde hon sig).

 

Men jag tyckte om det. Jag tycker om Fobisk. :) Och vilken himla befrielse det är att umgås med någon som har samma problem som en själv! Som verkligen fattar, som inte tycker att man är konstig, som man kan utbyta erfarenheter med, som kan känna igen sig i det man upplever...och som faktiskt verkar tycka om mig, även efter att ha träffat mig. Som dessutom vill träffa mig igen, ganska snart. :thumbup: Helt otroligt.

 

 

Något annat som är otroligt är att han spöade mig i Mastermind. Fatta! JAG har blivit totalt utklassad i Mastermind! :O Den dagen trodde jag fan aldrig skulle komma... Jag är ju BÄST på det spelet. Herregud, säger jag bara...jag har fortfarande inte kommit över chocken. ;)