Kissens öga såg lite bättre ut imorse, så jag bestämde mig för att följa med till mormor och morfar i alla fall. :)

 

Mina känslor efter besöket är väldigt splittrade. Jag älskar min mormor och morfar, och visst tycker jag om att besöka dem...men det är inte som förr. Jag vet att jag måste acceptera det, men jag vill inte. Jag kan inte. Jag vill att mormor ska fortsätta vara som hon alltid varit, som jag minns henne från min barndom och mina tonår. Trygg och klok och alltid lyssnande, alltid närvarande, alltid stöttande. Nu är hon så vimsig och stressad, glömmer saker och har ingen koll. Hon är inte sig själv längre. Och det gör ont. :(

 

Förr kunde vi prata länge och om precis allting. Numera varar våra telefonsamtal max en minut - hon frågar hur det är med mig, lyssnar knappt på svaret, berättar något hon redan berättat minst en gång förut, sedan får hon bråttom att säga hej då och lägga på. Och innan jag vet ordet av är samtalet brutet.

 

Men men...jag får väl försöka vara glad över alla fina år vi fått tillsammans. Och vara tacksam över att hon åtminstone vet vilka vi är fortfarande...för jag antar att den dagen kommer komma, när hon inte vet det längre. Men usch, det vill jag inte tänka på! :bigeyes:

 

Oj...vad deppigt det här inlägget håller på att bli. :O Det var inte alls tanken när jag började skriva. För på många sätt har det varit en väldigt trevlig och mysig dag idag. Härligt att göra någonting tillsammans med familjen, att träffa mormor och morfar igen, att bara ta det lugnt, fika och gå på loppis och klättra i kastanjen och kela med grannkatten. Jag hade mest tänkt berätta om det, och så lägga upp några bilder...

 

 

 

 

"Jag får rysningar utmed ryggraden", löd syrrans utlåtande om mitt fiolspel. Med andra ord - det lät för jävligt. ;) Men det var roligt i alla fall.