Min promenad till och från jobbet är ett riktigt äventyr.

 

Igår morse mötte jag två japanska turister, som strosade runt på en liten gata vid tjugo i sju på morgonen...och jag överväldigades av det faktum att de valt att åka till just Sverige av alla länder och till just Norrköping av alla städer och att de promenerade på just den gatan av alla gator och att just jag av alla människor mötte dem. (Jag vet inte om det är riktigt normalt att tänka på det här sättet, men det är väl sedan länge fastslaget att jag inte är särskilt normal så det spelar väl ingen roll kanske.)

 

Allsång på Skansen går tydligen hem i de flesta stugor. När jag gick hem från jobbet igår eftermiddag satt alkisarna på sina vanliga bänkar med armarna i luften och gungade fram och tillbaka och skrålade "jag vill vara din, ska du veta, bara vara din, Margareta" och jag kunde inte låta bli att le. :)

 

 

Och så har vi förstås portvalvet mellan innergården och gatan vid Körsbärsdalen. På eftermiddagarna brukar det stå ett ungdomsgäng och hänga där. Och jag får svårt att andas när jag måste passera dem. :bigeyes: Jag har alltid varit rädd för ungdomar. När jag var liten, när jag själv var tonåring, nu när jag är (någorlunda) vuxen. Alltid. Speciellt när de är i grupp. Men jag passerar de här ungdomarna i alla fall, jag vänder inte och går en omväg (vilket jag skulle kunna göra). Och hittills har de inte gjort mig något (och det kommer de förmodligen inte göra heller).

 

Ett annat dilemma är parkarbetarna, som jag går förbi varje morgon. Jag är medveten om att jag är överdrivet paranoid, men det känns faktiskt som om de gör sig lustiga över mig. :S Nu har jag i och för sig musik i öronen och blicken i backen när jag passerar dem, så det är väl inte så himla lätt att avgöra...men det är den känslan jag får i alla fall.

 

Ica-kassörskan har jag inte sett till något mer sedan den där morgonen när jag hälsade på henne. Det är rätt skönt, för jag vet inte hur jag ska agera nästa gång vi möts. Förväntas jag hälsa varje gång jag ser henne nu? Eller räcker det med att le? Eller ska jag inte göra någonting alls, bara låtsas som ingenting? Jag har till och med övervägt att byta affär. :O Och allt detta för att jag sa hej till henne en gång. Suck. Jag är hopplös.